Dagens Nyheter – 17 juli 1873, sida 2

Beslutsamt gick Henrik tvärs öfver rummet fram till ett fönster, som han öppnade, — Hvem ropar på hjelp? frågade han. I samma ögonblick ljöd ott nytt skrik, ännu hemskare än det första. Derpå hördes on halfqväfd röst, liksom af en person som man håller på att strypa, utropa: — HBirel.., . Lönnmördare! .,. Akta er... — Men mördar mina peager! utropade Henrik den tredje och blef blossande röd i ansigtet. Guds död! Ve öfver den skyldige! Han stängde fönstret och sprang mot dörren, der han fann sig ansigte med fröken VA ssy. i — Ab, min fru! utropade han i förebrående ton. Jag har tillfogat er stora oförrätter, det är sant; men de hafva icke förtjent en sådan hämnd. — Hämnd, Sire? Hvad menar ni! utropade den arma jvionan, i bvars dödsbleka drag afspeglade sig den häftigaste förskräckelse. Hämnd, Sire, jag förstår er icke? — Förlåt mig! svarade Henrik den tredje. Jag talade såsom konungen, hvilken icke längre tror på någonting. Jag glömde, attjag förer icxe är en konung, utan blott och bart en broder. Gå ifrån dörren, min fru; jag måste skynda till mina pagers bistånd. — Ni får icke gå, Henrik! utropade fröken dAssy och sköt hastigt regeln för dörren. På mina knän besvär jag: er, att icke sätta ert lif på spell Hö! det kommer någon uppför