Dagens Nyheter – 16 juli 1873, sida 1

På annat ställe i detta blad lemna vi ett bidrag till historien om bostadsbristen iHufvudstaden. Meningen dermed är naturligtvis icke att vädja till den allmänna barmhertigheten, huru hjelplösa och behöfvande flera af de omhandlade personerna än äro. De fakta, på hvilka skildringen grundar sig, äro verkligen mycket allvarsammare än att den framträdande nöden kan höäfvas genom tillfälligt understöd. Det kan nemligen, enligt vårt sätt att se saken, icke längre förnekas att vi gå till möte mycket stora och allvarsamma svårigheter, att icke säga olyckor, i följd af den allt mer tilltagande bostadsbristen i Stockholm. Man eger icke lävgre rätt att hoppas, det några gynnsamma förhållanden skola liksom på slump inträffa och sfleda hvad man nu med fruktan och bekymmer måste motse. De höga priserna på allting, på arbetskraft såväl som på byggnadsmaterialier, utgöra en fullgiltig förklaring af det förhållandet, att jemförelsevis få nybyggnadearbeten förekomma i hufvudstaden. Tomtegare eller byggmästare måste med yttersta varsamhet inlåta sig på sådana företag, enär det nästan är omöjligt att beräkna hvad ett nytt hus skall komma att kosta, då prisstegringar höra till ordningen för dagen. Folkökningen i hufvudstaden pågår dock nästan efter samma måttstock som förut, och dertill bidrager icke litet invandringen från landsbygden. Det är så mycket som, ytligt betraktadt, lockar orternas lösa befolkning till hufvudstaden, En gång hitkomna finna sig nog de flesta bedragna, men då är det åter många orsaker, hvilka hindra dem att återvända till landet. Sämre än bittills måste dock dessa invandrares ställning bli hädanefter. Det skall nemligen bli omöjligt för många att få ördentliga bostäder, och de, som lyckas erhålla sådana, få betala så dryg hyrs, att den större arbetsförtjenst de möjligen erhålla i bufvuädstaden dertill åtgår, i synnerhet då härtill kommer att lifsförnödenheter och ved äfven medtaga betydligt större summor än tillförene och i alla händelser större än hvad dertill erfordras på landet. Så som frågan om bostadsbristen nu gestaltar sid och så som den efter allt utseende kommer att än vidare utveckla sig, torde det framgå såsom alldeles tydligt att kommunalstyrelsen ej kan vara likgiltig för densamma eller i afseende på den allt framgent förhålla sig passiv. Vi hysa också tillförsigten, att de som erhållit förtroendet att ordna kommunens angelägenheter öch tillse dess bästa, icke skola försumma något som för afvärjandet af det här antydda onda