Dagens Nyheter – 11 juli 1873, sida 2

En färd kanaålvägen, skildrad i snälltågsfart, (Forts.) Men skymningen hade redan börjat sänka sig, och innan vi visste ordet af, befunno vi 088 4T bäddens qvafva iden, Och drömde der om stort och gsmått — Allt fram mot åttatiden. Vi vaknade vid en väldig stöt, som ångbåten gjorde mot en af slussarna; de, hvilkas slummer var lätt som en fågels, hade redan förut väckts af lärkans jublande stämma, Största delen af våra bekanta voro på däck, Elfvan syntes dock ej mera till; troligtvis hade hon begagnat sig af tillfället och den vackra natten att återvända till sina systrar som sakteliga Guoga fram på den klara sjö, Motsatsen såg vemodig ut; hon hade ins gen motsats längre. Tvenne fröknar af mig ej förut sedda, hvilka ville so ut som tvenna misser, prejads engelss männen med sina blickar, Juno-Niobe var fortfarande förstenad; den som ville tilltala henne skulle nödvändigt hugga i sten. Löjtnantens käresta såg ut gom om hon gråtit; just i detta ögonblick trädde säkert henues friaro i arrest på Grunnsbo! Men den som mest fäste vår uppmärksamhet var det nykomna subtila väsendet. Förskräckelsen stod målad i hennes ansigte; det var som om hon sett jorden öppna sig eller också som om hon fallit från skyarna. Hon tog mig afsides allt under det hennes ögon ville tränga sig ur sina gropar. h — En förfärlig olycka har inträffat, sade on. — Hvad, i Guds namn. ..? — En karl, en af besättningen, har fallit öfver bord i natt i Venern och drunknat! — Men försökte ej .,.? — Nej, det är det hemska och hemlighetsfulla i saken att man ej gjorde ett försök att rädda honom. Kaptenen tycks vilja nedtysta allt; hen är ju så lugn, som om ingenting händt. Uh, här ligger någonting under ...! Dot der var en högst underlig berättelse, och äfven jag började att komma på egendomliga tankar. Det föreföll mig dock eget, att besättningen var så lugn, och att ej ett moln skuggade kaptenens panna; en i allo förekom mande man för öfrigt. Mon, i de lugnaste valten gå de största fiskar, tänkte jag — den bilden måste man väl få bogagna, när man vistats på det våta elementet så länge. Jag såg dessa lugna, stilla, tillmötesgåenda varelser, men tänkte icko desto mindre på samma gång både på kapare, sjöröfvarefartyg och allt hvad fasansfullt finaes, Hvem kunde veta, om. man ej sjelf ett, tu, tre blefve kastad öfver bord. I detsamma passerade vi en sluss; rundtfmkring doftade gröna ängar och öfver oss lutade lummiga träd sina kronor tillsammans, Orm i gröngräset, tänkte jag, betraktande ångbåten. Tiden förflöt så under mörka fantasior, än öfver, än under däck, ända till dess att det ringde till middagsmåltid. Jag visste verkligen ej, om jag vågade... Hvem kände, hvad man kunde råka ut för på detta dödsskepp. Emellertid tog jag mod til mig och gick framtill en af besättningen, dock 6j försummånde alt fatta teg i ett ar masttågen. — Hvad är det för en som gått öfver bord i natt? frågade jag, . — Åh, det var en gammal, utsliten en, som ej dugde. till någontiog, derföre kastade viho: nom i sjön, . Håret reste sig på mitt hufvud, — Hvad ;.. Ooh ni dränkte honom uten vi: dare? pre — Dränkte? ha ha! Ja; ser herrn, han var så gammel att han gick i bitar, bara man ryckte 1 honom, ; — Ryckten I honom i bitar, innan I dränkten honom. I ären ju riktiga afgrundsandar, som på så sätt kunnen behandla er nästa! — Hvad för något? Man är väl ej nästa med en gammal kaboltross heller! Huru kabel: .; tross; är det ej: on karl gom drunknat? : -—En karl! Nej; minsann jag det hört omtalas. Dör stod jag nu! Denna evinnerliga Jere mie klagovisa hade på något märkligt sätt förblandat kabel eller något dylikt med karl