Dagens Nyheter – 9 juli 1873, sida 2

En färd kanalvägen, skildrad i snälltågsfart, (Forts.) En stund derefter kom ångbåten i sakta mak, liknande en gammal hedersman, sysselsatt med prosaiska bestyr, under det att vi andra, fanta:iens barn, svärmat i den högre stilen vid fallen. Märkvärdigt nog hade ej någon sluss blifvit förderfvad vid ångbåtens genomfart, något gom sedan deremot olyckligtvis inträffat. Slussarne lära nemligen ha någon slags förunderlig slägtskap med den bekanta växten noli me tangere (rör mig ickel), och kanalbolaget lär vara af den ganska kriste liga åsigten, att ej vilja sätta en ny klut på ett gammalt kläde, till följd hvaraf det gerna gätter sig öfver hvarje reparation. Na afsked vi togo från jättar och troll, Ifrån den hänförande gcenen, Ock kommo så glada och väl i behåll Igen till den snälle kaptenen; Och ångbåten börjar så sakta sin gång Emellan de grönskande stränder, Och fallen till afsked de sjunga en sång Och trollena klappa i händer. Men tysta spatserade vi uppå däck, Af verldsstora tankar så fulle, Som ej kunna tolkas med penna och bläck, — Så kom man till Brinkebergs kulle. Kan något ställe finnas mera Jjuft idylliskt än Brinkebergs kulle, detta ställe, hvarest man glider fram bokstafligen underett hvalf af grönskande löfträd! Öfver denna plats ligger någonting så oskyldigt, så paradisiskt, att nästan omedvetet dessa folkvisans ord falla en på tungan: tJa, här vill jag lefva, ja, här vill jag dö. Brinkebergs kulle är ock en glad, tyst hvilopunkt efter Trollhättans vilda, sönderslitande lit, det milda lugnet efter en skakande häns delse, Trollhättan är det manliga, gripanda dramat; Brinkebergs kulle är den qvinliga, ljusa igyllen. Trollhättan är den lössläppta blixten, åskorna och regnet; Brinkebergs kulle är Guds klara, frida natur efter åskvädret. Till Brinkebergs kulles ära sammansatte jag genast följande strofer: O, vore jag fjäril, bland blommornas vif I eoleken och grönska jag skulle Tillbringa mitt hela, mitt vingade lif Allenast vid Brinkebergs kulle! O, vore jag blomma med blad eåsom snö, Mitt drömmande väsen då ekule Sällt knoppas och dofta och bikta och dö Allensst vid Brinkebergs kulle! O, vore jag våg, under vindarnes sång, Mot grönskande stränder jag skulle Då hafva min stilla, min soliga gång Allenast vid Brinkebergs kulle! Innan detta var utsjuvget, befann man sig midt framför Venersborg. Hvad är det nu som gör WVenersborg så märkvärdigt? Liksom när man har en cirkel framför sig, man företrädesvis har sin blick fästad på medelpunkten; liksom när solen skiner som bäst alla stjernor slockna: så försvinna både Venersborg och Venersborgare och alla elfsbor