Dagens Nyheter – 3 juli 1873, sida 2

En färd kanalvägen, skildrad i snälltågsfart. Så dystert ett afsked togs i Göteborg, Man bjertat det klappade gladt. Så tyst som ett helgon stod Sanct Eriks torg, Der rörde sig icke en katt; Men himlen, den glada, för dagen fått sorg Och grät som den varit besatt. Men hurtigt cigarren vi tände ändå, Fastän i så motsträfvigt fall, Och ångbåten började röka också, Men det uppå dragande kall; Och rätt som det var så börjar han gå Och nu är min visa ock all! Innan vi visste ordet af voro vi midt för Nya hospitalet å Hisingen; galnare kan man komma ut för, Till höger om 0ss hade vi ännu de göteborgska förstäderna Stampen och Redbergslid. Det såg ut som om staden genom dem nyfiket sträckte sig framåt för att se vår affärd; men så kom Nyfikeliden och sen var det slut. Gamlestaden passerades; ett rigtigt Kanaan, icke minst derför att dess sköna villor till största delen ha erötrats af Israels barn. Framåt går färdeu med lustigt mod På Göta elfven, den stolta flod; Och öfverallt hvar man blicken vänder Syns gröna lunder och gröna stränder, Och ibland dessa man husen ser Som nejdens skyddande genier. Slik färd nog fallit på våra läppar, — Om regnet blott ej stått ned som käppar. Det var vid -åsynen af Bohus, den gamla fästningsruinen, som himmelens fönster började att riktigt öppna sig. Då började det att hagla. För min inbillning framstod ganska tydligt en strid från fordna dagar, då skarpa strider vid den minnesvärda borgen utkämpa des. Kulor hveno, hugg vexlades, men högrest, icke vikande en tum, fastän ej osårad, stod jätten Bohus och redde sig manliga, Måhända var dock denna strid ej så fingerad, måhända var den verklig. Jag frestas att tro detta; ty skulle ej forntidens vålnader resa sig upp ur sina grafvar för att slå ned... Hvem? Jo, dessa rabulister i Kongelf. .. Hvad, fianes det rabulister i Kongelf, hittills endast bekant för sina pepparkakor? Jo, dessa rabulister i Kongelf, hvilka efter borgmästarens död (vid hvilket tillfälle Göteborgsposten ville, grymt nog, ha borgmästaren af Kongsbacka afdaga, men han lefver än han) ville törvandla Kongelf till en by och lägga: det under landsrätt. Men det svarta dådet misslyckades; Kongelf är ännu en sjöoch stapelstad med åtskilliga tjog invånare. Dock, vi komma rakt från resan. Dertill är haglet skull, ej berättaren — man ser ju ej vägen framför sig. Men just som elfven dolade sig, liknande tvanne äkta makar, hvilka förut varit ett, men nu skiljas till säng och säte, slog himlen så småningom igen sina tönster, i följd hvaraf passagerarne, som hittills hållit sig under däck, alltmera började att sticka sina hufvud upp, damerna liknande fjärilar, utkrupna ur sioa puppor, och Män nerna liknande — hvalfiskar, hvilka skyndade upp för att få luft. Man kan förtjusas i fjäll och träd, I landets taflor och vattnets med, Men högre ståndar, uti mitt tycke, Bestämdt dock skapelsens mästerstycke, Der allt det herrliga har sin gräns, Den älskliga homo sapiens, Hvars stora bragder ur häfden letats, Hvars ättartafla har utarbetats -— Var god och tag en högtidlig min — Allt efter Darwinska teorin. Solen bryter fram ur molnen, Hela neiden är grön ; måhända kom det af återspeglingen, men jag tyckte att äfven passagerarna uppe på däck gjorde sig gröna; Doar är en resande. Hvad menas ned en resände? Jo, en sådan, som hitintills endast betraktat verldeti ioom fyra väggar, som ansett gränsen för fädernas egendom vara verldsdelens gräns, som säkert trodde sig skola kunna gripa månen, om han vårdade sig om att stiga uppför berget, hvilket alltsedan barnsbörd legat inom hans synhåll. Men han har fattat ett stort beslut; han måste ut i verlden. Han påtager sig et resmössa, hvars utseende är oboskrifligt ; framför allt hänger han en resväska på sitt bröst, under färden slår han på bestämda tider vissa slag på deana, det lär botyda: här är en som sett verlden, Till slut beväpnar haa sig med en kikara. genom hvilkan han immerfart ha