Dagens Nyheter – 3 juli 1873, sida 2

YE mig, äfven om styrkan skulle svika mig under bördan af den tunga pligt jag ålagt mig. På min heder, jag, skall icke afbryta er, min fröken; svarade Raoul med låg röst. Tala uten fruktan. — Horr Sforgi, fortfor Diana efter MPågra sekunders uppehåll; det är något så besyfte nerligt som försiggår i min själ, att jag omöjligt kan göra mig sjelf reda derför: Det fötekommer mig som om ni icke vore denssmme chevalier Sfofal, som jag första gången såg på Tauve. För honom har mitt bjerta bibehållit eri systerlig ömhet, som ingenting kan förqväfva Jag hör ännu hans röst, jag ser hans avsigte, jag utbyter med honom de innerligaste förtroenden, som förr kommo timmarne att förflyta så hastigt, och jag upprepar för mig sjelf att hans död skulle göra mig otröstlig. Ingenting hos er, chevalier Sforzi, ingenting — det upprepar jag — på minner mig om denne mitt hjertas utvalde broder. Jast vid ert inträde var jäg imellertid utsatt för en synvilla: jag tyckte mig i er se Sfo-zi från förflutna dager. Ack; det bedrägliga intrycket har försvunnit såsom en dröm. OChevalier, fortfor hon efter. en kort paus, mig återstår nu — ty för allt i verl: den skölle jag icke vilja, att ni inbillade er ba rätt att änklaga mig för obeständighet eller lättsiode — mig återstår nu att vidröra ett piosamt och grannlaga ämnö. Jag ber er emolleftid Fara nog rättvis och högsint, ett