Dagens Nyheter – 2 juli 1873, sida 2

-—— AV WW NN chevalierns försäkringar eller att han delade sin matmors förtrytelse — nog af: i stället för att lemna Raoul en tillflyktsort, hastade han hufvudstupa bort ifrån porten. Chevaliern bade icke misstagit sig, det var verkligen lönmördarne, som hade vikit in på på Paon-gatan. För att råga måttet af hans olycka och liksom om allt hade sammansvurit sig mot den olycklige unge mannen, föll skenet från värdshusets lykta rätt ned på honom och lät konturerna af hans kropp sframstå fullkomligt tydligt för banditernas blickar, under det han stod der, liksom omgifven af en lysande ring. Då han märkte denna sin ofördelaktiga ställning, var hans första tanke att springa åt sidan för att komma i skuggan; men han öfvergaf genast detta förslag och ställde sig med ryggen mot enkefru Lamirandes port: — Det är här som jag måste strida och dö, mumlade han för sig sjelf. Lönmördarnes anfall lät icke länge vänta på sig, Han fick nätt och jemt tid att höja sitt svärd förr än de rusade emot honom. Sförzi mottog tappert deras första anfall. Som hän icke behöfde frukta någon öfverraskning bakifrån, då han stod med ryggen hårdt tryckt mot väggen, omgaf han sig så att säs gå med ett regn af stål och parerade på dets ta sätt de anfallatdes hugg. Paon-gatan, som sedan den tiden blifvit betydligt utvidgad, var Vid tidpunktön för vår berättelse ytterst smal, ock denna omständig