Dagens Nyheter – 28 juni 1873, sida 2

här och der. Det är slut med säsongen — och det för länge sedan till och med. Den fashionabla verlden, sam började törsta efter vederqvickelse i form af ljufligt och stilla landtlif, badkurer eller regor, har till stor del sagt hufvudstaden ett ömt farväl för att nu mera lysa der med sin frånvaro. Fönstren presentera sig också här och der, synnerligast i de prydligare husen, lika hvitmenade som någonsin forntidens faris6er, och det tyder väl på, att solens förföriska leende låtit de innanför boende förstå, att tiden är kommen att sätta ett idylliskt lif uti Guds fria natur framför det stela och ceremoniösa som har sin tillvaro i salongerna, Vi öfriga invånare, de mera stilla i stadene, som visst icke äro mera ledsna eller mindre lefnadsfriska af oss än den nyssnämda kategorien, vi få i allmänhet utan prut å dragande kalls och embetes vägnar nöja oss med en betydligt mindre verksamhetskrots i fråga om att göra en sommar och specielt en som mardag glad. Vi få allt gå qvar här, fast man ofta kan smälta bort i gommarvärmon, och finna osg vid våra gator, om vi ock stundom måste gå stumma eller med slutna läp: par och andas allenast med näsan för att ej få tör mycket på en gång af dessa gators atmosfer. Men så taga vi, så godt sig göra låter, skadan igen, när den dagen eller stun den kommer, som skänker oss tilifälle att flyga ut i naturen. Och då hafva vi att efter råd och lägenhet välja mellan lifvet uteieget bo, en täck villa förstås,.som med tjusande koketteri speglar sina smäckra former i viken som sköljer hennes fot . . . ungefär såsom mytens Narcissus, hvilken på det viset råkade att förgapa sig i sig sjelf... eller, om vi ej ha någon egen liten villa, i en annan luftig bostad, en sådan som ju så lätt improviseras, gl nous plait, på första gröna slätti en backe, der friden inunder träden bosatt sig och glädjen derjomte känner sig fullt hemmastadd — ja der reder man sig under löfkronorna, som då och då interfolieras af ett tjusande ögonkast af solen, det allra afundsvärdaste lilla sommarnöje, och den villan behöfver inte vara värre än den första. Ingen förtänke oss, om sådant der leker i vår håg, om dagen vid vårt arbete, om qvälln, när hvilans timme slår, om vi just då känna oss lika hungriga efter frisk luft som hjorten längtar efter friskt vatten, om vi gå man ur huse, om vi gripas af längtan dit ut hela raden, och tåget församlas: från staden, från staden! Så var åtminstone i ordets fullaste bemärkelsa händelsen midsommäårdagen, hvilken från början till slut var söt och strålande som Afro. dite sjelf. Just då, när utvandringsfebern gjorde sin rikligaste skörd här, kommo likväl landtbor till hundradetal hit och lifvade upp stadens sömnaktiga fysionomi och befolkade gatorna. Våra hederliga landtbor måtte dock ej haft synnerligen lätt att finna vederqvickelse i hettan, ty utvandringsfebern hade äfven gripit stadens hrr källarmästare, hvilka för dagen slagit igen butiken och släckt elden under grytorna. Huru de resande slogo sig igenom midsommardagens svältkur, är mig obekant, men jag hoppas att de från staden medförde lika angenäma intryck som stadsborna från landet. För. att på tal om utflygter ur boet spara det bästa till sist, vill jag äfven erinra om, hvad för öfrigt naturligtvis hvar man vet, nemligen att kungen sjelf, hänförd af samma begär som den ringaste af hans undersåter, f. v, är stadd på resande fot. Men han går olikt alla andra sin egen väg, och det är minsann ingen nästgårdsväg, förty han går mot norden, -mot norden, vta Helsingland; det är sant, Östersund får också vara med på ett hörn af den kungliga eriksgatan; och detta har väckt icke liten förtjusning i Jemtlands småtrefliga stad, der sensationskursen i följd häraf varit i jemt stigande, och det till en nästan feberaktig höjd. Budskapet om kungavisiten gjorde der samma verkan som en käpp i en myrstack; också ha individer af alla äldrar och kön under sista tiden jomt och samt med största ifver dragit hvar och en sitt strå till stacken i fråga om att så festligt som möjligt mottaga! monarken. Det finns väl ingen som ej hört det. Bevars, hela verlden med sikerhet vetet: Deroppe hvad fläng och hvad stök, Sen det blef bekant att rätt snart majestitet Tänkt göra ett nådigt besök. Och det är nu en händelse som redan händt, Som sagdt, resan fortsättes utan återvändo nära nog så långt som vägen räcker i det der väderstrecket, d. v., s. mot yttersta norden, och kan således blifva förenad med obehag och basvär, men den höge resanden lefver blott för landöts väl, Norges lika visst som Sveriges, och då betyder sådant föga. Kanske Nordenskiöld och dennes följo träffas under färden; möjligen vore detta i det allmännas intrezse ej så alldeles utan vigt, ity att då hr professorn jemte följeslagare lämpligen kunde helt en passant der borta på högsta ort få aflägga sin innestående trooch huldhetsed — och dermed vore den saken på ett ganska pikant sätt undanstökad. Påträffas deromot nordpolsfararne icke, lär kungen ej akta nödigt göra en edgång till dem, hvilkas läge och belägenhet torde vara föga lockande för hans majestät, -som antagligen ej finner brödrafolkens väl fordra att han i sina forskningar oår