Dagens Nyheter – 27 juni 1873, sida 2

skulle jag sannerligen tro henne. Hvad det är synd, att hennes höghet är så rik; jag kunde ha blifvit mycket lycklig med fröken dTErlanges! Snart försvann det uttryck af blyg hänryckning, som hade upplifvat Dianas drag. Ett moln drog öfver hennes panna och hennes hufvud böjdos nedåt, liksom en blommas kalk som böjer sig för stormen. Då glädjens första ögonblick var förbi, tog eftertanken ut sin rätt. — Kapten, sade hon, det vore icke rätt handladt af er om ni försökte att göra herr Sforzi oskyldig i mina ögon genom att missbruka den aktning, jag hittills hyst för honom, om han verkligen är skyldig. Hvad var det, som förmådde er att yttra er till Lehardy så som ni gjorde? — Jag upprepar det, min fröken — jag önskade att skilja er från chevaliern. — I hvad ändamål, kapten? Jag kan icke fatta hur vår tillgifvenhet för hvarandra kunde vara er till förfång. Maurevert dröjde med svaret. — Min fröken, sade han slutligen, om jag icke beslutar mig för att öppet säga sanningen, kunde vi få hålla på och tala hela dagen, utan att komma till ett nöjaktigt resultat. Då man är vid er ålder och fätt en sådan uppfostran som ni — då man lefvat ett så ensligt och afsöndradt lif som ni, kan man blott känna kärlekens barnsliga sida. Att