Dagens Nyheter – 23 juni 1873, sida 2

ställa jemförelser mellan den nuvarande regeringens och Thiers politik. Som bekant förvisades priags Napoleon af Thiers ur Frankrike. Den kyrkliga rörelsen. Den klerikala tidningen Univers meddelar en hel samling af berättelser om Xreligiösa processionerX, som egt rum under Kristi-lekamens-festen. Allt sedan femtonhundratalet har Frankrike icke bevittnat ett ifrigare deltagande i dessa kyrkliga festligheter. Alla civila och militära embetsmän, som vilja trygga sin ställning eller vänta befordran, hafva varit måne om att visa sig vid dessa tillfällen, och Univers uppräknaår med stor tillfredsställelse de landshöfdingar, generaler, professorer o. 8. v., Bom deltagit i processionerna. I Lille såg man alla dessa herrar med vigda vaxljus i händerna. I Besangon dånade kanonerna. I Bourges märscherade general Ducrot, öfverbefälhäåfvare för åttonde armekåren, närmast bakom den tronhimmel, som hölls öfver hostian. I Lyon hade presterskapet utvecklat en utomordentlig ståt. Alla af staten anställda personer, från landshöfdingen till brändsläckningskarlarne, syntes här itåget. Att dessa tillställningar äro förbjudna af franska legen, med hänsyn till de städer, der det finnes protestantiska och mosaiska församlingar, betyder för närvarande ingenting. Lagar, som misshaga de påfliga, trampas helt enkelt under fötterna, — En sådan rol spelar nu detta folk, som förr kunde säga sig gå i spetsen för civilisatiohen. Det vandrar nu — sjungande fanatiskä, religiöst politiska sånger om underbarnet4 — böjdt under ofelbarhets-dogmens fana till vallfarts orterna. Tyska riksdagen. I denna har ett häftigt parlamentariskt åskväder rasat den 16 dennes. Det ogynsamma mottagande, som Bismarcks prösslag rönt öfver hela Tyskland, i förening med hans klagomål öfver riksdagsmännens försumlighet och ständiga äpöskof med behandlingen af särskilda militärlagen hade redan länge både hos regeringen och riksdagsmedlemmarne alstrat en bitterhet i Stämning, som röjt sig dels i förhandlingaries ton, dels i yttranden, tillskrifna Bismarck. Ändtligen kom ovädret till utbrott den 16 dennes. Dot var frågan om om införandet äf den tyska riksförfattningen i Elsass och Lothringen. Trots en blott ringa möninigsskiljaktighet visade sig, ådagalade dock Bismark en irriterad stämning och yttrade bland annat, att en riksdag, som utan nödvändighet lade svårigheter i vägen för regeringen, borde helst genåst upplösäs. — Frågan om riksförfattningens införande blef emellertid afgjord i enlighet med rögöringens förslag. — Efter detta, som blott var en ifledning, öfvergick man till prösslagen. Man hade beslutat att låta den Bismarckska lagen tillsvidare ligga och under tiden antaga en CnidpresslagX, som skulle innehålla blott afskaffandet af kautionerna och stämpelafgiften. CNödpresslagens upphofsman, Windthorst, anmärkte att regeringens presslag vore misslyckad och aldrig skulle bli antagen af riksdagen; man borde derföre tillsvidare inskränka sig till antagandet af hans provisoriska Snödlag, som ginge ut på att afskaffa några bördor, som tyngde hårdt på pressen. Efter detta yttrande och med anledning af detsamma utspann sig nu en längre, ytterst häftig diskussion mellan Bismarck, Lasker och Windthorst och hvilken diskussion ofta äfbröts af församlingens än ogillande, än bifallande yttringar, så att hela uppträdet fick en rätt stormig prägel. Bismarck yttrade till en början sitt lifliga missnöje öfver ått flere af regeringens vigtigare lagförslag icke blifvit behandlade och ätt det särskildt hade sårat hans känslor, att man icke skänkte regeringens lagförslag samma uppmärksamhet och nit som andra lagar, hvilka stå i rak strid mot de förenade regoringarnes åsigter. . Häremot uppträdde Lasker med ett temligen skarpt:och mästrande anförande, i hvilket han bland annat klandrade, att regeringens förslag icke komiio regelbundet och att, om de detta gjort, fikslagen för länge sedan skulle ba varit slut. Då mand så måste vänta på regeringens förslag, kunde ingen förtänka att man begagnat tiden till att behandla lagförslag som röra folkets rättigheter. På detta svarade Bismarck med ett nytt, ännu mera irriteradt införande, i hvilket han hånade Laskers (deklamatoriska patosX, fraserna om folcets rättigheter m. m. Detta gaf Windtworst anledning att uppträda, förebtående ikskansleren, att han varit häftigare, än salran fardrrada Tfn hä stR föra q j 1