Dagens Nyheter – 12 juni 1873, sida 2

-— UvUKE — Jag går, ty det gäller Dianas räddning, svarade Raoul något förlägen. — Den intet vågar han vinner också intet, yttrade Maurevert, och ni har mycket rätt uti att det här är fråga om Dianas väl eller ve. För resten skall jag icke öfvergifva er. Maureverts blick hvilade i denna stund på guldkedjarn, gom chevalicorn fått af fröken CAssy. — Aha! utbrast han i munter ton, min käre kamrat, som i morgse påstod sig följa så stränga principer, har plötsligt förändrat sin uppfattniog af hvad rätt och orätt är. Mondieu! en vacker kedja — värd hundratio då hundratjugu guld-tcus. Jaså, ni är så god, herr Raoul! Från samma ställe, der Josef qvarlemnade sin kappa, medför ni en guldkedja. Parbleu! Jag anser att jemförelsen icke i någon förståndig merriskas ögon kan utfalla till förmån för Josef. De märkvärdigaste och mest tragiska äfventyr föreföllo gå ofta under detta tidehvarf, att de icke väckts något synnerligt uppseende bland allmänheten. De otaliga italienska intrigmakare, hvilka, i afeigt att till sin fördel bsgagna sin landsmaninnas, Katarinas af Medici, stora makt, såsom en svärm gräsboppor öfversvämmat Frankrike, hade förvandlat gamla Paris till ett nytt Venedig. Om nätterna tilldrogo sig i hyfvadstaden mysteriösa och fasanstulla händelser. Också förundrade sig hvarken Sforzi