Dagens Nyheter – 7 juni 1873, sida 2

Hvart skall detta taga vägen? I Venersborgs Tidning återfinnes följande uppsats, som väl förtjenar att läsas och begrundas äfven på andra håll: Hvart skall detta taga vägen? är öfverskriften på en, som det tyckes, insänd artikel i tidningens föregående nummer, och frågaren hänsyftar på all den elegans i klädedrägt, som det qvinliga könet här och annorstädes utvecklar. Ja, det är tyvärr så, att mängden af nutidens qvinliga generation, gärdeles i småstäderna, tyckes lida af någon åkomma, som har mycken likhet med sådana beklagansvärda personers, som man säger beberrskas af en fix id6, d. v. s. ett slags sjukdom, gom gör dem otillräkneliga för hvad de företaga. MBSanning är det, att hvarje till vårt samhälle anländande resande förundrar sig öfver all denna dåraktiga äflan och frågar den första förnuftiga menniska han träffar : Hvart skall detta taga vägen? Månne detta samhälles qgvinnor ha modejournalens studium och dess praktiska tillämpning till uteslatande mål för sin lefnads sträfvande? Ser det icke ut, som hade den ur barnaåldern uppvuxna qvinliga generationen förlorat allt medvetande af något ädlare, allvarligare och ansvarsfullare mål för sin verksamhet än det som hemtas från modejournalen? Man hör mycket vackert uttalas om qvinnans bestämmelse, att för sig sjelf, för en blifvande make och familj sprida trefnad, glädje och behag inom det egna hemmet; och gannt torde väl vara, att hvarje ung qvinna önskar sig ett eget hem, der hon finge sitt husmoderliga kall att verka uti. Men om detta är sannt, så må man väl fråga, om den qvinliga ungdomen nu söker detta mål på den rätta vägen, Oss synes, och för hvarje en smula allvarligt tänkande man måste det synas, som använde man just de medel, som bäst egnasigattmotverka hvad de åstundai sitt bjerta. Utan omsvep taladt, finnes det nu, liksom det alltid gjort, män, som tänka sig om för att söka en maka, den der kunde vara dem till en bjelp inom eget hem och der sprida frid, trefnad och skuldfri glädje — en vän, med hvilken de kunde utbyta tankar i sakef, som kunde vara gemensamma för begge, och åt hvilken man kunde anförtro hemmets vård, under det hvar på sitt håll verkade i litvets många olika värf; men det oaktadt, huru många äro väl de män som gifta sig mot deras antal som borde kunna göra det? Nej — heldre lefver man ett temligen glädjelöst ungkarlslif — heldre går man in på förbindelser, do der t. o. m. icke hägnas af samhällslagarne, än man tar sig en hustru, hvars fåfänga äflan och praktlystnad måttliga inkomster icke kunna tåla vid eller tillfredsställa. Det tyckes i ganning, som skulle nutidens unga qvinnor anse hela sitt menniskovärde mätas efter klädedrägtens måttstock, och att den, som skulle ha mod att försöka klåda sig efter sina tillgångar, vore en på förhand för qvinnang bestämmelse förtappad varelse — en, som med borådt mod grusar sin egen lycka och bereder sig en afgrund, hvari hon ohjelp: ligen kommer att nedstörta. Deraf denna, vi hade så nära sagt, dårhusmessiga äflan i allt hvad flärd heter, detta jägtande efter det som är idel ytlighot och fåfänga, liksom funnes för en förnuftig qvinna intet, som mera förtjenar hennes hela och allvarliga begrundande är just detta. Hvilket ofantligt misstag, likväl! Väl må det vara, att dessa modedockor på promenadplatsen, i balsalongen 0. sg, v. kringsvärmas at unga sprätthökar, hvilka knappast lärt sig sjelfva förtjena den riksdaler, som de gång på gång använda till cigarrer, punsch, glace, eller något anvat lika umbärligt; men — den unge man, som skulle vilja och kunna försörja en någorlunda enkel och snspråkslös familj, vänder sig med motvilja bort från det myckna ban ser, som icke eger någon allvarligare grund att hvila på eller kan stå tillsammans med eller motsvara hans vilkor. Man tyckes inom vår feminina verld ha förlorat den äkta dvinliga instinkten att para behaget och älskvärdheten med enkelhet och anspråkslöshet, och att just dessa egenskaper, der de finnas, äro de på samma gång varaktigasto och de som först och mest äro tilldragande, Man har sagt, och med fullt skäl, att dqvinnan är mensklighetens moder; mon då hon nu för tiden heldro underkastar sig de hårdaste för4