Dagens Nyheter – 6 juni 1873, sida 2

— Sire, min mening har olyckligtvis blifvit missförstådd. Jag medger att jag, ehuru fattig, yttrade att jag sej för tjugutusen guldcus skulle vilja skiljas från min hund; men jag tillade att jag ännu högre värderade den lyckan att få so och tala med ers majestät. — Då denna lyck ka nu vedoerfares er, så begär ni således ingenting för er hund, utan förklarar er villig att afstå hopom åt mig, anmärkte Henrik IIL — BSire, genmälde Sforzi, minnet af den ära, gom jag denna dag rönt, och hvilken skulle ha varit ännu dyrbarare för mig, om era majestät låtit kalla mig för att fråga om jeg ville egna mitt lif åt min konungs tjeust, skall. mer än till fullo ersätta mig förlusten af hunden. — Ni tyckes hysa sådana känslor och åsigter, som företrädesvis utmärka den gode och trogne undersåten, sade Henrik III efter en kort peus, hvarunder han uppmärksamt betraktade chevaliern. Hvad heter ni? — Chevalier Sforzi, sire. Huru gammal är ni? — Tjugufyra år, gire. — Fyra år yngre än ni, min käre broder, Fttrade Henrik III, vändande sig till hortigen af Joyeuse. Herre Gud! — huru hastigt tiden går! När jag såg er första gången, var ni vid chevalierns ålder — det tyckes mig, som hade det skett i går! Då jag ser närmare På er, märker jag emellortid att ni blifvit äldre.