Dagens Nyheter – 6 juni 1873, sida 1

arr å ORTOSER EA ORDER KOREA KS Då man i bilagorna till den kungl. propositionen vid innevarande riksdags början fann krigsministern yttra att han icke ansett sig böra fullt vidblifva de grunder, på hvilka föregående förslag äro byggda, utan derifrån afvikit äfven i syfte att underlätta en möjligen framdeles ifrågakommande öfvergång till ett annat sätt än det närvarande för anskaffande och underhåll af stamtruppX, och sjöministern att skulle framdeles en så beskaffad värnepligtslag blifva antagen, att den erbjuder sjöförsvaret en fullgod ersättniog för båtsmännen, så lägger den nu ifrågåvarande organisationsplanen i öfrigt intet hinder i vägen för en dylik förändring; så var det mången, hvilken, med friskt minne af ministårens uttalanden såväl vid 1871 års lagtima som vid dess urtima riksdag, med en viss förundran frågade sig: hvad månde detta betyda? Som bekant är, lärer det varit allvarsamt i fråga att efter 1871 års lagtima riksdag upplösa andra kammaren och genom nya val vädja till landet. I stället vidtog man den visgerligen mindre våldsamma, men ändock tillräckligt utomordentliga åtgärden att flox sammankalla ett urtima riksmöte för att forcera genomförandet af de Abelinska försvarsplanerna. Under sagda stormiga år fälldes emellertid månget yttrande från ministerbänkeny helt och hållet motsatt hvad som numera derifrån förspörjes. Vi tillåta oss stt härpå anföra några bevis. Justitiestatsministern har t. ex. 1871 (se andra kammarens protokoll, del 3, pag. 414) förklarat följande: Huru Ufligt öfvertygad jag är om vigten af indelningsverkets bibehållande och om ohållbarheten af de skäl, hvarpå utskotts. majoritetens förslag i förevarande fråga hvilar, kan det dock, efter den diskussion, som här under loppet af flere dagar föregått, icke falla mig in att nu närmare ingå i en bevisning för riktigheten af denna min öfs vertygelse; och tillade vidare: Utskottets förslag kan icke af regeringen antagas; och dess försök att vid den ökade värnepligtens åtagande fästa det ifrågasatta vilkoret om indelningsverkets upphörande är af den beskaffenhet, att hvarje representant, som är mån om landets väl, ja, jag vågar säga om denna kammares anseende, borde 1 sanning väl betänka sig, innan han till ett sådant vilkor skänker sin röst. Spelet är nemligen väl högt; det gäller äfventyrandet af fosterlandets frihet och gjelfständidhet mot insatsen å andra sidan af några ekonomiska fördelare beredande åt en här inom kammaren starkt representerad samhällsklass på de öfriges bekostnad. Ett eådant tillvägas gående vid handhafvande af statens angelägenheter är alltför vådligt, att ej regeringen med allt allvar måste deremot uppträda. Samme man har vid innevarande riksdag i andra kammaren den 4 april yttrat: Satt vid de försök till lösning af denna vigtiga fråga, som vid 1871 ärs riksdag af regeringen gjordes, det icke var indelningsverkets bibehållande, som i och för sig ut gjorde den bestående grundtanken hos reges ringen, utan att denna bestod i något högre och wvigtigare eller bemödandet att åstadkomma ett verkligt och kraftigt försvar för fosterlandet. Kunde ett sådant på annat sätt bättre vinnas, skulle visserligen regeringen icke så hårdt hållit på indelningsverket samt icke heller göra det nu. Men icke heller nog härmed; ty nu4 den 4 april och nu4 den 15 maj är icke