Dagens Nyheter – 28 maj 1873, sida 2

älJ — och då Raoul nu tysthade, var Benoist verkligen hemsk att skåda. — Det är han! tänkte skurken; och dock stötte jag med fast hand och obarmhertigt dolken ända in till fästet i hans bröst. Nej! mina sinnen äro förvirrade; jag befinner mig under inflytelsen af någon skamlig svaghet, Så måste det vara. Detta ärr, som återkallat mordgernirgon i mitt minne; måste för tillfället.ha i en onaturlig grad uppjagat min fantasi. . Barnet måste ha dött, och de döda komma aldrig tillbaka ur sina grafvar. Dock — detta sår, lansknektarne som passerade stället, och tidpunkten sedan, allt slår in! Det är, han! . Vildt var uttrycket i Bonoists blick, och hans anletsdrag voro förvridna af årgest ock förskräckelse, då han nu strök tillbaka de lockar, som till en del dolde cbevalierns panna, och derefter ifrigt betraktade honom. — Åh nej! tänkte han; det är omöjligt att vidare tvifla! Evaraf kommer det sig, att jag icke förr observerat denna slående likhet? Ja, ja, det är han! Hvad skall jag nu göra? Underrätta markisen? Han skulle icke förlåta mig brottet. Och äfven om han förläte mig — skulle han väl finna sig vid att jag vore i i besitting af en hemlighet, som vanärar hang faders minne? Nej; det skulle han täkert icke. Han skulle förvissa sig om min tystlåtenhet genom att taga mig afdaga, Han