Dagens Nyheter – 19 maj 1873, sida 2

-—G42 säga; ack! hans närvaro bevisar att jag ännu ej kommit så långt, att jag kan erbjuda friheten. — Hvad frågar jag efter fribeten eller lifvet? Intet, kapten. Sedan Diana dog, ha jag ingen annan önskan än att få följa benne till en bättre verld. — Huru! är det tron på Dianas död, som i en så förfärande grad härjat er kropp och själ? I sådan händelse, min käre kamrat, är jeg i tillfälle att ögonblickligen återgifva er mod och helsa. Fröken dErlanges är icke död; jag såg henne sjelf för tre dagar sedan, och dä mådde hon bra. — Ni skämtar väl icke, kapten? Eller kanske jeg yrar? Säg att jag ej yrar, säg att ni verkligen kommit för att underrätta mig om att Diana ännu lefver! — Ja visst. Hon är visserligen något förändrad, men jag försäkrar er att hon befinner sig vid god helsa, om också hon sörjer temligen djupt öfver de olyckor som drabbat henne på senare tider. Medan Maurevert ännu talade, reste sig Raoul hastigt upp och föll honom om halsen. — Guds död! ropade Maurevert ursinnig. Hvad är det för ett skrammel jag hör? Ah, man har slagit er i bojor? — Diana lefver! yttrade Raoul, utan at bry sig om att besvara Maureverts fråga Min käre, förträfflige kapten, kanhända icke heller sväfvar i fara?