Dagens Nyheter – 13 maj 1873, sida 1

ee oo BSve — Fru grefvinnans person hotas icke af någon fårä, derom är jag säker. Köm, fröken; kom! Diana, som insåg, huru ringå bistånd hon skulle kunta lemna sin modet, stod just i begrepp att lyda, då vildå rop läto höråsig i närhetei med den påföljd att hon isädes och förlamades af förskräckblsö: — Förbånnelse! ropade Lehardy: Mördatne äro här — det är för sent! Det var i denna sttind frå TErlangös;träffad af apostlackefens kula, uppgaf sin anda. Vid banditernas annalkande visåde Diana ingen förtviflan. Hon vär blek och hennes barm häfde sig våldsamt, men med undantag af dessa tecken till sinnesrörelse,förrådde ingenting hos hennes yttre menniska den åns gest, som: sönderslet hennes. hjerta: I hennes ögon lyste en dyster eld, som vittnade omen fast beslutsämhet.: — Min stäckars Lehardy, sade: hon, om himlen genom ett underverk låtet er komma med lifvet ur de faror, söm nu omgifvå oss; så sög min moder, att jag i dödsminuten bar hennes namn på mina läppar. Hvad chevalior Raoul Sforzi angår, hat hån varit mycket god mot oss — jag skall vänta på honom i himlen! — Ni talar om att dö, fröken! Nit... O, det är orhöjligt;. det får icke ske! Ni fyller mig med bäfvan och fasa. Hvöri skulle våga döda er? — Jag sjelf; Lokardy; svarade Dina. Tror: