Dagens Nyheter – 10 maj 1873, sida 2

till besvarande och visade dels att öfverans strängning nu verkligen eger rum just med anledning af språkstudiets bedrifvande, dels att farhågorna för de reala studiernas förfuskande sakna verklig grund. Talaren upptog slutligen en at såväl hr CO. A. Larsson som hr Törnebladh framkastad tanke att det skulle vara bäst om de båda linierna frår början till slut blefve skilda. Detta vore u flera synpunkter olyckligt. Först och främst skulle föräldrarne då få ansvaret att göra valet vid sonens nionde år, då hans anlag icko äro utvecklade. Deraäst skulle uppdragas en gräns mellan idkare af vetenskaper och praktiska studier, hvilken i socialt afgeende skulle ha allt annat än tidsenliga följder. Man sträfvar nu till förbrödring, till en sammansmältning för alla af alla intressen — då bör väl ej skolan grundlägga någon klasskilnad. Tal. tog häraf anledning att betona, det all bildning har en gemensam rot, och att talet om humanistisk bildning och real bildning är oberättigadt i det syfte, att de skulle vara från hvarandra skilda. Det reala bildningselementet är för lifvets förhållanden nödvändigare än det på latineller språkstudiet grundade humanistiska, ehuru äfven detta har sin stora roll i verlden, Hr Kolmodin höll ett längre, varmt och lifligt samt med stort bifall af kammaren mottaget anförande, i hvilket han till .en början bemötte åtskilliga af hr Törnebladhs anmärka ningar mot det kungliga förslaget. Vände sig derefter mot skolkomitns betänkande, hvilket karakteriserades såsom dödfödt. Han unders kände ej det samvetsgranna arbete, om hvilket detsamma afgaf vittnesbörd, men det behöfde blott publiceras för att i och med detsamma ha hört sin dödsdom; det vandrar så att säga från tryckeriet till kyrkogården. Öfvergiex derefter till en kritik af latinläsningens i skow lorna betydelse för lifvet och bemötte på ett ironiskt sätt latinifrarnes uttalanden och principer. Ansåg hufvudfrågan vara den: Skall latinet makas undan eller ej? Det kungliga förslaget ville detta, utskottet har till och med tagit ett steg längre fram och deri låge förslagets, kanske största förtjenst, ty borttagandet af den öfverdrifna latinläsningen skall ge en helt och hållet förändrad gestalt åt hela vårt undervisningsväsende. Reallinien blir och bör bli den egentliga hufvudvägen, latinlinien en bibana. Förslaget bör behandlas mod stor försigtighet, icke kastas öfver bord derför, att det innehåller en del saker, som tarfva föra ändring, Sådana punkter borde återremitteras till förnyad behandling, men hvad man borde taga vara på vore de stora genomgripande, nödvändiga förändringarne. Yrkade bifall, Hr Jonas Andersson i Häckenäs, som derefter erhöll ordet, afstod från detsamma och gade sig instämma med herr Kolmodin. Til denna hans förklaring slöto sig många af kammarens ledamöter. Hr Törnebladh erhöll derefter ordet och begagnade det hufvudsakligen för att replikera de föregående talare, som angripit hans yttrande. Uppläste bland annat ett utdrag ur en broschyr af hr Abr. Rundbäck, i hvilken denne uttalat åsigter, som talaren ansåg stå i strid med dem hr Rundbäck nyss förkunnat. Framböll derjemte faran af att ur förslaget uttaga en del punkter med fasthållande de andra, emedan man på så sätt förstör förslagets egenskap af att vara ett organiskt helt, Yrkade afslaz. Hr Gjerling vände sig ock mot de åsigter en del föregående talare yttrat, frambill åtskilliga af förslagets både olägenheter och fördelar och slutade sitt långa, varmt hållna anförande med att rekommendera förslaget till kammarens noggranna öfvorvägande och yrkade bifall. Hr Abr, Rundbäck replikerade i några få ord hr Törnebladh, i det han yttrade att de åsigter han i den omnämda broschyren uttalat ingalunda stode i strid utan tvärtom i dem innerligasto harmoni med den han nyss frams ställt. Hr Törnfelt, som ansåg att åt naturvotenskapörna, särskildt kemi och fysik, borde inrymmas större plats än förslaget bestämde, slutade med att yrka afslag. Hr 4. W. Staaff framställde åtskilliga botänkligheter mot det kungliga förslaget; ansåg dock som en af dess största förtjenster, att man i detsamma hade, från regeringens sida, ett klart uttalande af att latinet måste uppskjutas. Underkastade den tidiga latinläsningens fördelar och olägenheter en genomgående kritik och slutade med att yrka bifall; i det han förenade sig med hr Kolmodin. Diskussionen under aftonsammenträdet i andra kammaren öppnades af hr Adlersparre, som understödde förslaget, då han fullkomligt gillade kärnpunkten deri, eller lätinläsningens undangjutinde. Tal. hade ofta värrmts af de klassiska folkens stora bragder och upphöjda karakterer, men han trodde att hemligheten af deras storhet hestode dåeri, att greker velat vara greker och romare velat vara romare, d. v. 8. vara si sjelfva. På denna grund, och endast på denna, kunna äfven vi grunda vår nationela ssorhet. Hr Hielm hade visserligen några detsljanmärkningar att framställa, men då han ansåg hufvudsaken riktig, ville han gifva förståget sitt bifall. Hr Lyttkens deremot kunde icke öfvervinna da betänkligheter han i vissa afseenden; hyste och ansåg det så vigtigt att få dessa häfda, äfven om det skulle förorsaka riksdagens förlängning LL 11 av Allok Annan an Att LR ratt Prat