Dagens Nyheter – 10 maj 1873, sida 1

Det är emellertid tydligt satt konventionen blifvit i Kristiania förkastad, emedan den meddelade tvångskurs åt främmande silfverskiljomynt, utan att med undertecknarneg rätt att utmynta silfverskiljemynt blifvit begränsad i förhållande till hvarje lands folkmängd; emedan kopparmynt äfvenledes blifvit tillerkändt tvångskurs; samt slutligen emedan att binda gig för en tid af tio år skulle hindra Norge att ansluta sig till en ändamålsenligare myntreform afminireprovisorisk natur, ifall de stora makterna derom blefve ense. Den omständigheten att Danmark betingat sig veto mot hvarje ändring i konventionen, som Sverige och Norge möjligen kunde önska, innebar en sådan erimlighet, att det utan tvifvel sårade Norges sjelfständighetskänsla, hvilken lyckligtvis är ganska starkt utpräglad. Öfverallt, der detta aktstycke blir utsatt för eit lugnt skärskådande, kommer man lätt till insigt derom att det blifvit ensidigt uppstäldt och att det i hast hopkommit för att vinna hvad som endast stod att vinna genom öfverrumpling. Det länder Norrmännen till ovansklig ära att de icke bortskänkt sin handlingsfrihet. Det beslut, som nu blifvit af storthinget fattadt, aflägsnar icke Norge en enda dag från införandet af guldmyntfot. Tvärtom kan det nu med större frihet i bedömandet taga den frågan under ompröfning, och vi äro fullt förvissade att myntreformfrågan derigenom blifver på ett mera änlamålsenligt sätt löst. Här har naturligtvis redan påyrkats att myntkonventionen må erhålla gällande kraft mellan Sverige och Danmark, och rog blir en sådan framställning gillad af första kammaren af sköl som äro allmänt bekanta, men andra kammaren torde svårligen hugfällas att fatta ett beslut som kanske innebär ett sprängämne mot de förenade rikenas union, blott för att bringa herr finansministern i tillfälle att sättai verket de aftal han i somras ingick i Köpenhamn, Man bör derjemte ihågkomma att danska finansministern KErieger skriftligen inför folkethinget förklarat att derest en af de tre rikenas nationalrepresentationer afslog konventionen, så var den icke heller gällande för de tvenne öfriga; sådan är ock den formella ordalydelsen i konventionen. Emellertid kan icke föreöket förvåna o8s, och om dön isolering, som upprättandet sf ett eget litet myntsystem för 7!2 millioner menniskor åstadkomme, med allt skäl kunde kallas föga tidgenlig, så blir hvarje försök att genom danska intressen afstänga Sverige från gemensamhet i sträfvanden för en internationel myntreform en verklig förödmjukelse för 088.