Dagens Nyheter – 10 maj 1873, sida 1

Norska storthinget har afslagit regeringens framställning om godkännande af den myntkonveution som, under förbehåll af alla tre nationalrepresentationernas samtycke, afslöts i nästlidne december mellan Sverige, Norge och Danmark. Denna utgång var desto mera oväntad gom väl underrättade gifvit oss vid handen att, sedan svenska riksdagen låtit vid konventionen bero, många storthingsledamöter, som eljest hyst betänkligheter mot att under tio år på ofördelakliga vilkor binda sig vid Danmark, uppgifvit sig vilja rösta för konventionens godkännande. Ett rätt betydligt antal röster har sålunda tillkommit konventionen i följd af den rådande benägenheten för samdrägt mellan Sverige och Norge. Icke desto mindre blef konventionen förkastad och man kan deraf lätt tänka sig huru få röster densamma skulle ha vunnit, ifall storthin gets beslut blifvit fattadt före svenska riksdagens. Uti det som timat ligger således icke den allra ringaste obenägenhet hos norska storthinget för sådana unionella frågor, som äro egnade att underlätta samfärdseln, men Norges storthing låter icke imponera på sig af en i hast hopkommen k. proposition; der generar man sig icke för att säga att det som är lappverk bör afslåg. Denna otvetydiga sjelfständighet, denna frånvaro af all svaghet är det palladium, som vid allvarligare pröfningar kommer att betrygga norska nationalrepresentationens fasta ställning gent emot de byråkratiska elementer, som i andra länder stå till regeringarnes förfogande. Norrmännen visste att på botten af hela denna fråga låg en dansk finansiel operation, och de kände af erfarenhet hvad det kunda komma att betyda att så der obetänksamt, godmodigt och lättsinnigt skänka öfvertaget åt danska intressen, som afsågo att Köpenhamn skulle blifva nordens Hamburg, blott all penningerörelse från de förenade rikena kunde tvingas, genom en myntkonvention eller annorledes, att tara vägen öfver Köpenhamn. Såsom betecknande för denna sträfvan torde böra anförss att norska bankens afsigt att, ifall gulimyntfot blef antagen, gifva det tyska guldmyntet en fast kurs, d. V. 8. samma inoch utvexlingspris, har väckt så mycken oro i Kövenhamn, att man varit botänkt på att enjida utbyte af den betydande norska silfrervaluta, som danska nationalbanken innefhr, mot dansk guldvaluta, konstnadefritt för Norges bank, blott Norge ville afstå från tiken, att gifva tyskt guldmynt fast kurs i Norge. Ett annat bevis på den säkra förlboppning, hvyarmed man i Danmarks hufvucstad tror sig kunna slå under sig nordens pmringehandel, är att en af de yppersta finsnumän i Jatmark, grefve Sponneck, emnat netiovalbankens styrelse för att sätta sig i sp tsen för ett nytt bankbolag med 8 milliomr idanska riksdalers grundfond. Företaget har visat sig såsom aktiespekulstion redan yckadt, ty stiftarne utsålde aktierna till almänheten med 10 procents premie, hvarignom ön nettovinst af 1,600,000 rdr, med afärag af annonskostnader och provisioner, genast inflöt i stiftarnes fickor. Man kan icke undra på att der aktiespekulationen är så vinstgifvande, fallenheten för vidt: nufattande affärer betydligen tillvuxit. Mer om det nu icke lyckas att genom en konveation binda Sverige och Norge vid Köpenhamns penningemarknad, så kanske ofvinberörda premie blir den ends egentliga vinsten af den nya stora bankanläggningen i Danmarks hufvudstad. t