Dagens Nyheter – 26 april 1873, sida 1

far jag alltid en hjertlig glädje, och berättelser om högsinta bedrifter framlocka vanligeu tårar i mina ögon och fylla mig med beundran. Det ges dock stunder, då mitt blod uppreser sig mot mina bättre känslor — förfärliga stuader, då jag, under inflytelsen af ett obeskrifligt ursinne, upphör att vara herre öfver mig sjelf. Ve då den, som vågar motsätta sig min blinda vilja — han är en död man! Efter krisen känner jag en djup nedslagenhet, en verklig leda vid lifvet; jag tänker då på att draga mig från verlden — jag drömmer om lugnet i ett kloster och grafvens frid. För öfrigt, kapten, finnas hos mig vissa ungdomliga begärelser , som göra mig orolig. Ibland erfar jag ett behof af rikedom och lyx, en törst efter nöjen; en feberaktig längtan integer mig... jag vet icke sjelf hvad jag sträfvar efter. Jag måste vid sådana tillfällen använda en nästan öfvermensklig viljekraft, för att motstå den hvirfvelvind, som hotar att bortföra mig. Ett ögottblicks svaghet, och jag vore förlorad — mina lössläppta passioner skulle då taga öfverhand. Detta medvetande af mina brister fyller mig ofta med en sorglig misströstan; jag fruktar min egen häftighet, och jag måste derför oupphörs ligen hålla vakt öfver mig sjelf. Hittills har jag räddats från många olyckor genom min medfödda envishet, som aldrig tillåter mig att afetå från fullföljandet af mina syften När jag föresatt mig någontiog, utför jag det