Omsider afbröts den pinsamma tystnad, som plott alltför länge iakttagits af. dem, hvilka Askådade denna uppskakande scen, Kapten de Maurevert tog nemligen till orda, yttrande med lugn och tydlig stämma: — Herr markis de la Tremblays, och ni äfven, .chevalier de Sforzi! Jag ber attingendera af er måtte illa upptaga min inblandning i en sak, hvarmed jag egentligen ingenting har att göra. Det är endast en anmärkning jag skulle önska framställa till ert begrundande. Mig synes, att ni bäggerilla valt tid och rum för utbytando af artigheter. I qvinnors och tjenares närvaro kunna tvänne ädlingar svårligen slåss på ett sätt, som är dem värdigt. Om ni vilja hedra mig med ert förtroende, skola vi tillsammans begifya os3 ned i trädgården, der jag — jag lofvar det vid min äro — skall iskttaga en sträng neutralitet. Jsg dömer mig till den mest absoluta overksamhet; ni skola få sköta er sjelfva helt och hållet, och jag kommer endast att vara ott stumt vittne. . Ni antaga med glädje mitt förslag, förmodar jag? Låtom oss då genast stiga ned i trädgården. -— Hvem är ni, min herre, som vågar tilltala mig på detta sätt? frågade markisen. Tror ni väl att en Tremblays duellerar med en okänd äfventyrare? Ni måste vara galen för att ett onda ögonblick kunna tänka, det jag. skulle till den grad förgäta min börd och min rang!