FÖR RE REN ee ARE RE AD AO Allt ifrån början af vårt nya statsskick, då landtmannapartiet bildades, ha tidt efter annan från dess motståndares läger utspridts rykten om, att partiet hölle på att gå gin upplösning till mötes. Än har det varit en, än en annan af dess medlemmar som skulle spränga partiet i luften. Sådana sägner ha kolporterats då särskilta utskottet tillsattes vid 1871 års riksdag, straxt förrän de 1064 biföllo nämde utskotts förslag, vid början af urtima riksdagen 1871 0. 8 V. Dessa historier kunna icze haft annat ärdamål än att försvaga förtroendet till partiets styrka och derigenom öka motståndskraften hos anhängarnoe af det bestående. Det har varit ett icke illa uttänkt — och i politiken icke ovanligt — försök att skada det parti, hvars konseqvens i sparsamhet vid fråga om improduktiva anslag och hvars seghet i oppositionen mot statsoch militärlyx aldrig förnekat sig, fastän partiet mången gång VPlifvit besegradt af första kammarens och Yintelligensens förenade styrka. Man har såsom sprängningselementer omtalat stundom att de norrländska jernvägsintressena, stundom mälarprovinsernas och Östergötlands rusthållarintresse m. m., stundom torpen skulle vara den Achilles-häl, som regeringen eller partiledare hade att tillgå för att åstadkomma det besvärliga folkpartiets upplösning. Huru olika skiftande ryktena än för öfrigt varit, ha de dock städse haft en likhet, nemligen derutinnan att de, liksom från en gemensam källa, utkommit i verlden just vid sådana tillfällen, då folkpartiet stått i begrepp att fatta några särdeles vigtiga beslut, såsom man har kunnat finna af några nyss anförda exempel, Men märkligt som detta är, torde det vara icko mindre anmärkningsvärdt att vid alla de nämda tillfällena ha olycksprofetiorna kommit sina upphofsmän på skam och att städse, när det gällt framtidsstora frågor, folkpartiet, långt ifrån att befinnas splittradt, tvärtom visat sig hvarje gång ega allt större eammanhållning och enighet. Äfven nu förspörjas — ehuru ännu blott helt svagt — tecken till att en ryktesfabrikation af nu ifrågavaranle slag är börjadl, och det torde icke vara omöjligt att anledningen härtill är den, att det nu förestår ett afgörande slag i den stora frågan om grundskatternas och indelningsverkets upphäfvande, hvilken sak under de senare åren utgjort den egentliga sammMänbindningslänken inom folkpartiet. Det skulle onekligen vara ytterst angenämt för motståndarne till den för hela rikets väl så angelägna skattereformen, om en schism inöm landtmannapartiet uppstode just nu; och det är derför icke underligt att de tro eller gerna, vilja inbilla andra något sådant, men vi äro dock öfvertygade, att ryktena skola äfven denna gång visa sig vara gripna ur luften och att folkpartiet jemväl härvidlag skall framstå starkt och enigt som förr, då samma ärende förevarit, fastän meningarne inom detsamma befunnits någon gång delade rörande ämnen af icke så framstående vigt.