Dagens Nyheter – 21 april 1873, sida 1

Ett:icke enstaka exempel på huruledes en panique, helst när den tillfälligtvis un; derstödes af ortintressen, kan i en hastig vändning framkalla föga välbetänkta beslut inom en riksförsamling, förekom i lördags. Riksdagen beslöt nemligen då att godkänna den afregeringen i största brådska med Danmark afslutade konventionen om införande af guldfoten med bibehållande af ungefärligen samma myntenhet som hittills. Det är alldeles tydligt att, hvad andra kammaren beträffar, den härtill drefs dels af en påkommen skräck för att guldet skall stiga och silfret falla i värde, dels jemväl af påverkan från riksbanken, som skyr besväret af en mer genomgripande ändring, samt af skåningar och halländingar, hvilka onekligen ofta Rog erfara olägenhet af det danska myntets lägre värde, Silfverfoten hade dock kunnat utbytas mot guldfoten utan att nuvarande myntenhet (eller någonting nära liknande densamma) bibehållits, ocb trasslet med det danska myntet i gränsprovinserna hade lika väl undvikits, om den franska myntenheten nu blifvit antagen. Och medelst den sistnämda utvägen hade man uppnått det mål, 1869 års riksdag framställde såsom det eftersträfvansvärda: att Sverige ernått myntgemensamhet med flere af jordens talrikare, odlade folk. Derhän återstår det nu attsträfva. Arbetet måste göras om igen, och detta kommer att ske i följd af den nu verkande agglomerationskraften. Riksdagen har låtit landet taga ett steg framåt, men ett alldeles otillräckligt. Den kommer 0ss att förspilla en stor del tid och möda.