Dagens Nyheter – 21 april 1873, sida 1

i den uppriktigåste ton, bet han sig i mustascherna och blef röd i ansigtet af förargelse. Han ville afbryta sin vän, för att genast antyda för deras värdinna, att de ej ämnade tjena henne för intet, men Raoul fortfor utan att låtsa märka hans missnöje: — Det dukade bord, jag här ser, låter mig ana, att ni var i begrepp att intaga er aftonmåltid, då vi anlände. Det skulle bedröfva både min vän och mig, om vi i ringaste mån gåfve anledning till någon rubbning i era vanor. Vi föredraga, om ni tillåter oss det, att deltaga i er supå. Fru dErlanges inbjöd med en åtbörd Raoul och kaptenen att taga plats, den ene till höger och den andre till venster om henne sjelf, vid bordet, Inom en kort stund hade kaptenen tagit igen den skada, han ansåg sig ha lidit derigenom att han måste afstå en delaf den i och för sig otillräckliga middag, som mäster Nicolas haft att pjuda homom; och medan han åt, begagnade han hvarje lämpligt tillfälle till att genom hvarjehanda miner och dunkla anspelningar söka rätta det fel, hang vän begått, då han, dertill förledd af sitt ridderliga sinne, lofvat tjena den öfvergifna slottsfrun utan någon betalning, ehuru allt i hennes boning röjde att hon var rik. Men chevaliern lyssnade icko till hans, ofta i förtäckta ordalag framställda, råd och förmaningar. — Min fru, yttrade Raoul, jag är fullt för