Dagens Nyheter – 18 april 1873, sida 2

27 Jätten, som nu var verkligt förtörnad, hade rost Big upp från bänken och styrde redan sina steg mot stugans dörr, då mäster Nicolas kastade sig på knä för honom och omfattade hans ben. — I alla helgons namn, nådig herre, ropade han, gör icke hvad ni har i sinnet. Ni känner inte Benoist! Olycklig den som förolämpar honom! Benoist förlåter aldrig. — Förskräckelsen har beröfveat er förståndet, karl, och kommit er att glömma till hvilka ni talar, svarade jätten, i det han med en spark kastade den uppskrämde värden tillbaka. Horu kan ni vara nog förmäten att hota mig — Roland de Maurevert — med en sådan der stackares vrede? , — Nådig herre, jag besvär er att höra mig, ropade Nicolas i bedjande ton. Men då han märkte, att kaptenen icke gaf akt på hans.ord, sprang han förbi honom och ställde sig med ryggen mot dörren till sitt hus, — Ers nåd, sade han med låg och darrande röst, i det han blef blek som ett lik iansigtet, hvad jag nu vill omtala för er kommer kanske att kosta mitt lif; men jag kan inte med vett och vilja låta er rusa er undergång till mötes. Nådig berre, skogvaktaren Benoist är chef för markis de la Tremplays tolf apostlar. Då kaptenen hörde dessa gåtfulla ord, stannade han tvärt och, frågade i pyfiken ton: