Dagens Nyheter – 17 april 1873, sida 1

Alla vederbörande, med skyldigt undantag för statskontoret, hafva i myntfrågan uppträdt till försvar för de danska intressena. Sammansatta utskottets hela motivering för myntkonvenitionens antagande går derpå ut, att då CDanmark ej ansett sig behöfva befara något sådant intrång (af främmande skiljomynt) och då khänsynen till egen fördel i en sådan fråga har högsta ordet, torde Sverige icke böra hafva någor invändning mot det mynt, som Danmark icke fruktat antaga. Allt igenom framlyser hvad Danmark antingen velat eller icke fruktat antaga. Utskottet säger att spridning af tyskt skiljemynt endast kan förekomma vid gränsen till Tyskland, men förtiger att tyskar inköpt betydliga egendomar i Sverige och der göra stora industriella anläggningar, hvarigenom ansenliga qvantiteter tyska markstycken, för jemnhetens skuld till 90 öre stycket, in uti Sverige komma att spridas. Denna omständighet har statskontoret framhållit och derpå lemnat exempel, då redan stora belopp utlemnats af tyskar uti preussiska Toaler efter 2 rdr 67 öre rmt, ehuru de icke äro värda mer än 2 rår 61 öre rmt. I våra södra landskap gå dessa myntstycken för 16 daler och förtjensten på denna trafik har icke varit obetydlig. Den likställighet som utskottet försäkrat råda i fördelar och olägenheter mellan Danmark och Sverige förefinnes icke, öm man granskar sakförhållandena. Danmark har 1,800,000 och Sverige 4,200,000 invånare. Då nu Danmark genom myntkonventionen skulle erhålla rättighet att, utan all begränsning, prägla silfveroch kopparskiljemynt, som skulle erhålla tvångskurs i Sverige, så är det ju tydligt att dylikt underhaltigt mynt af svensk prägel (äfven om ansträngningarne vore lika på begge sidor, hvilket vi icke kunna förutsätta, ty med våra tunga former låter sådant sig icke förena) får vida mindre område i Danmark än det af dansk prägel i Sverige. Det minsta som hade fordrats, om någon tanke på svenska intressen förefunnits, hade varit att, liksom i den fransk-belgiska m. fl, länders myntkonventioner blifvit bestämdt, ingen stat får prägla större belopp skiljemynt än 6 frank för hvarje invånare — 4!g rdr rmt, hvarigenom Danmark således icke skulle fått lof att prägla mer än högst 7,800,000 rår rmt och Sverige 18,200,000 rdr. Nu blir det troligen tvärtom, och detta till följd af det bekanta tillmötesgående, som hr Waran behagat visa, Ankommer nu på riksdagen att besluta huruvida ett dylikt lättsinne, för att icke säga något värre, bör upphöjas till lag.