Dagens Nyheter – 7 april 1873, sida 2

nya kårer bildas, något som nu ej skett, och denna mening förfäktades under debatten af hrr grefve Posse och Wigardt samt blef den segrande. Då första kammaren naturligtvis fattat ett motsatt beslut, kommer gemensam votering att anställas jemväl om detta anslag. Sista puakten, deri utskottet tillstyrkt att till byggande af krigsfartyg måtte anvisas för år 1874 på extra stat ett belopp af 1,300,000 rdr, gaf äfven anledning till en stunds öfverläggnig. I utskottet hade andra kammarens samtliga ledemöter reserverat sig och, under anförande af att allmänna meningen ännu ej kan anses stadgad i afseende på lämpligaste konstruktionen af krigsfartyg, utan nya modeller tvärtom oupphörligt framkomma, föreslagit att till ändamålet måtte anvisas endast 700,000 rdr för 1874. Detta blef också kammarens beslut, på yrkando af trih. Ericson, hrr Key och Jan Andersson, Endast statsråd et Leyonkufvud och hr Gjerling yrkade att det större beloppet måtte till ändamålet anvisas. Öfriga i utlåtandet förekommande, men här ej nämda, punkter blefvo utan öfverläggning bifallna så som utskottet föreslagit. Statsbidrag till vägar, brooch vatten2 byggnader m. m. Statsutskottets utlåtande rörande ofvan angifna frågor föranledde långvariga öfverläggningar i andra kammaren, som ock i somliga punkter stannade i beslut, afvikande från med: kammarens. Första tvisteämnet var den at regeringen föreslagna upprensningen af Umeå elf, till hvilket ändamål äskats 34,000 rdr, att utgå hälften som anslag och hälften som lån. Utskottet, som funnit frågan om denna upprensrings nytta icke vara till fullo utredd i det skick, den till riksdagen från regeringen inkommit, hade hemställt att beloppet icke måtte för närvarande bifallas. Detta var naturligtvis en fråga som särskildt intresserade Norrlands representanter; flera af dem, hrr Fröberg, Olof Nilsson, Hörnfeldt, Heggström och Nils Larson, talade också för bifall till anslaget och de andra åtnöjde sig med att instämma. Hir frih. af Schmidt samt Åstrand talade äfven för bifall. De sökte ådagalägga ej blott företagets stora nytta, utan äfven — mot utskottets motivering — att vägoch vattenbyggnadsstyrelsen i sådana frågor aldrig kan afgifva ett bestämdare yttrande, i följd hvaraf icke heller någon närmare utredning kan åstadkommas. — Utskottets hemställan understöddes af hrr Liss Olof Larsson, Jan Anderssor, Carl Ifvarsson och frih. John Ericson. Hr grefve Posse betonade särdeles starkt, att han icke vore mot anslaget i och för sig, men att han icke kunnat lemna sitt bifall till regeringens proposition i förevarande fall, emodan den vore så blottad på all utredning, att han knappast förstod huru den kunnat till riksdagen i sådant skick framlomnas. tt förstod talaren dock, nemligen att det kunde vara ganska angenämt för regeringen att göra sig skilda ortintressen förbundna genom att villigt gå dem tillmötes. Detta senare yttrande uppkallade statsrådet Bergström. Han började med att omtala, att en af den klassiska forntidens vishetslärare hade alltid emkring sig en talrik skara lärjungar, som höll honom i sådan vördnad, att de alltid om honom yttrade: han sjelf har sagt det, och detta var dom nog. Namde vishetslärare plägade uttrycka gig i tänkespråk. Ett af dessa lydde så: Rör icke vid elden med svärdet. Den föreg. talaren hade antydt något, som innebure en beskyllning mot regeringen. Regeringen står dock öfver sådana angrepp och de återfalla på angriparen. Sedan riksdagens början flammar verkligen en eld, som regeringen icke kan släcka, och hvad ta laren anginge ville han icke röra vid elden med svärdet, Grefve Posse gratulerade civilministern till det kloka beslutet att ej röra vid elden, ty han visste nog att det är farligt att leka med eld. För ötrigt hade icke talaren blott an tydt någonting, utan han hade med berådt mod gjort sitt påstående, för hvilket han ock hade giltiga skäl. Fastän väg och vattenbyggnadsstyrelsen uttryckt sig så syäfvande som att styrelsen ansåge troligt att elfrensningen skullo låta sig verkställas på det sätt som i planen blifvit ilöreslaget, hade regeringen likväl funnit sig oförhindrad att framställa begäran om anslag till arbetet. Kunde man nu säga, att denna begäran grundade sig på något som kunde kallas utredning? När fråga var om sänkning af sjöarne Kalfven och Fegen, hade samma styrelse afstyrkt företaget på grund af den derför upprättade planen. Men icke desto mindre hade regeringen äskat anslag dertill! Hvarför hade nu detta skett, om ej för att tillmötesgå ortintressena? Ta laren kunde, men ville icke, framdraga flera exempel, Statsrådet Bergström genmälde härå, att till statsutskottet åtföljas alla regeringens framställningar af alla dithörande handlingar och att — det icke kunde tillvitas regeringen, om dessa handlingar voro ofullständiga. Hr Sjöberg begärde slutligen ordet och återförde i kammarens minne, att han alltid af principiela skäl motsatt sig riksdagens inblandning i sådana frågor, som mera tillhörde det kommunala området, Han vore fortfarande af samma åsigt. Äfven uttalado han den meningen, att regeringen borde så mycket som möjligt afhålla sig från ortiotressena, emedan