Dagens Nyheter – 7 april 1873, sida 2

-— oo MVM Kanhkänds; svarade han och log på ett så egendomligt sätt, alltjomt fortfarande med att se på mig. Just som jag skulle låsa till dörren efter honom, vände han sig om, räckte mig ånyo sin hand till afsked och gick sedan. Jag skyndade in till förmaksspegeln för att se efter, om jag till äfventyrs hade fått något svart streck eller dylikt i ansigtet, eftersom han sett så mycket på mig och med detsamma smålett — men nej, der fans ingenting. Ytterligare förflöt en stund och moster syntes ej till, men då det åter ringde, öppnade hon sin dörr på glänt, och med en röst, mycket olik hennes vanliga, sade hon helt häftigt: — Om det är några visiter, så säg att jag är ute, eller att jag ej mår väl — jag tar ej emot någon! Kom in hit sedan, Olivia, jag önskar tala vid dig! — Hvad står nu på, tänkte jag, moster var bestämdt ledsen, det hördes tydligt; kanhända att Hugo meddelat henne något ledsamt — — ånej, han såg ju så ovanligt glad ut; — möjligen har tant gifvit henne någon anledning till missnöje, och jag gick sedan att öppna. En tysk: bjöd ut taflor till salu, men oaktadt mina nekande åtbörder, trängde han sig in och bredde ut innehållet af sin portfölj, på samma gång han höll tal öfver den ena taflan efter den andra. Då han såg de likgiltiga blickar jag skänkte hans konstverk, började han helt hastigt lägga dem tillbaka i