Dagens Nyheter – 7 april 1873, sida 1

VR Jag klädde mig helt mekaniskt och kände en tyngd i hufvudet, som jag ej kunde blifva qvitt. Gudskelof att jag endast drömt! tänkte jag, då jag den ena gången efter den andra i minnet genomgick den förfärliga drömmen. När jeg kom in i galen var moster redan der. — Vill du vara gnäll och hbjelpa Lina med att putsa silfret på förmiddagen? frågade hon mycket vänligt. — Ja, det vill jag visst! Vid elfvatiden hade vi slutat, och då jag gick in i mitt rum syntes ej någon till inne i rummen, hvarför jag förmodade att moster var inne i sängkammaren. Jag tog mitt arbete och satte mig i förmaket; en stund hade förflutit, då jag hörde karlsteg ute i salen och någon komma ut från mosters rum. — Olivia! God dag! Jag såg ej Olivia, då jog kom, sade Hugo Egnell, gom tycktes bli så förvånad när han fick se mig, att han glömde släppa min hand gedan han helsat. — Nej, det tror jag väl; jag kom just bit in för en stund sedan. Evarför betraktade han mig oafbrutet, liksom jag på något sätt hade förändrats, sedan han sist såg mig? Jag blef helt förlägen och frågade hur Arvid mådde. — Jo, tack, han mår väll! Vill Olivia vara god och låsa tamburdörren efter mig? — Ja, men kommer ej Arvid hit snart?