Dagens Nyheter – 5 april 1873, sida 2

ij (Insändt.) Skola samlingärne på Ulriksdal förskingras? Som man känner, hado us konstälskande Carl XV från år 1856, då h n redan såsom kronprins erhöll dispositionsrätten öfver sitt sedermera blifvande älsklingsställe, Ulriksdals slott, roat sig med att dercstädes sammantöra en mängd dyrbara föremål af konstnärligt och konsthistoriskt intresse. Han nedlade på denna samling icke allenast stor kostnad och möda, utan visste äfven så inreda slottets särskilda rum i olika stilar, samt derstädes uppställa de olika föremålen i öfverensstämmelse med in redningen, att allt blef på ett artistiskt sätt sammaängjutet och en del deraf ej görna kunde borttagas eller ändras, utan att det hela rubbades och förderfvades. Der framlefde han sina lugnaste och gladaste dagar i enkelhet, samt omgifven af sina vänner, sina konstskatter och en skön natur. Men under ögonblickets njutning tänkte han äfven på framtiden och på det öde, som kanse hända då en gång skulle träffa hans älskade samlingar. Och för att i händelse af en tidig hädangång rädda dem från förskivgring, testamenterade han dem till staten, samt lät derjemte öfver dem uppgzöra en detaljerad förtecknivg, i hvilken äfven var upptagen en samling pretiosa, som förvarades i hans rum på Stockholms slott. Oiyckligtvis upptog denba förteckning blott sjeltva konstföremålen, men icke den dortill hörande inredbingen, af hvilken en del af honom sjelf blifvit bekostad och en annan del var sammanförd från Husgerådskammaren, fatburen och andra förvarivgsställen, samt således statens egendom. Säsom otvifvelakti.t torde dock kunna antagas, att hang mening var, det samlingarne fortfarande skullo blifva orubbade samt förvaras å Ulriksdal, hvarför han äfven i det riksdagen meddelade töst mentet (se k. skrifvolsen vr 28) uttryckligen undantogz amoublementet å detta slott från det i de öfriga lustslotten och Stockholms slott, hvilket han testamenterade åt sin efter trädare. Men så tänkte icke utredfingsmännen i boet efter den aflidne konuogen. Med en brådska, gåsm gälldo det att i tid rädda hvad som räddas kunde, och med en verklig vandalisk förstörelseifver skyndade de att utplocka, lösbryta och uppstapla de föremål, hvilka kundo ansöes tillhöra konungens enskilda egendom och som såledeös borde tillfalla arfvingen.: Fastän de näppeligen kunnat åtkomma sjelfva de katalogiserade konstföremålen, ej heller hvad som bevisligen var statens egendom, vore det dock ännu ingelunda för sent att, såsom en annan tidniog föreslagit (se Dagligt Allebanda för den 14 februari), verkställa en undersöks ning, för att tillse efter hvilka grunder denna utbrytning försiggått. För egen del våga vi hysa den föreställningen, att hela tilltaget skett den ädla arftagorskan oåtspord, då det koappast kan förmodas, att hon, för att erhålla åtskilliga föremål, hvilka i sig sjelfva torda vara af underordnadt värde, fastän de . äro. oumbärliga för samlingarne, ville bidraga till att tillintetgöra en bland de varaktigaste minnesvårdarne efter fadren, x Detta var emellertid det första steget härtill. Det andra var det förbehållet den nyvälde Stöckholmsrepresentanten; hr O. F Lundström, att inleda, då han i motionen nr 76 föreslog, att riksdagen måtte besluta att samlingarne på Ulriksdal skulle flyttan till Stockholm, och att undor nästkommande år 6.000 rdr skullo utgå för flyttningen till och inredningen af en lokal, till hvsrs förbyrande 0. 8. v. ytterligare 5,000 rdr skulla anslås. Men derjemtö skulle riksdagen äfven besluta om en önhållån hos k. mit, att han till nästa riksdeg ville afgifva proposition om de åtgärder, tom borde vidtagas, på det samlingarne måtte på ändamålsenligt sätt förvaras och allt framgent för allmänheten hållas tillgängliga. Häraf vill döt synas, som för hr Lundström bufvudsaken hade varit, att så qvickt som möjligt få samlingarne utskjutsade från Uk riksdal samt nödtorftligen instufvade i Stockholm. Sedermera finge man alltid utväg att tänka på hvad som vidare borde göras af dem. För öfrigt vore orätt att fördölja, det hr L. i motiveringen till sin motion ganska välnenande framhållit, att samlivgarno på Ulriksdal borde utgöra första stommen till tt koöstindustrielt museum, sådant det redan till. stör nytta för industrien finnes på åtskilliga andra ställen i Europa, Ingen kan lifligsre än vi inso och erkänna värdet af ett sådant museum. Men upprättandet af ett dylikt är en såk för