Dagens Nyheter – 29 mars 1873, sida 1

ständigare skick ; allt i förhoppning att vid frågans afgörande här vid riksdagen man skulle kunna åberopa det kraftiga argumentet, att storthinget redan bifallit konventionen. Men se det begaf sig att man i Norge icke hade lust att svälja konventionen hel, utan de norska odalmännen fordrade tid att betänka sig innan ett så vigtigt beslut skulle af dem fattas. Det är nemligen uppenbart, att då man icke kan blunda för möjligheten af att en ytterligare öfvergång till ännu ett nytt myntsystem än det uu föreslagna snart blir nödvändig, har Norge en stor fördel af att icke ha rubbat sin penningräkning, hvars grundtanke är det gamla nordiska storhundradet, eller 120, från hvilken indelning öfvergången är lättare, när man kommer att ansluta sig till något myntsystem, som kan påräkna en längre tids varaktighet, än om man nu i Norge för en öfvergångsformation antog den norska qvartspecien som räkneenhet och indelade den i 100 ören. Under hofvets vistande i Norge sökte man — enligt hvad både i bref och af resande norrmän berättats — att planera genom förbindliga viåtalningar, och man skall ha fästat uppmärksamheten på, att i fall konventionen förkastades, det icke blott var de kontrasignerande ministrarnes anseende som led, hvadan man väl borde besinna sig innan man vidtog ett så oväntadt beslut i en fråga, som sades ligga den nye regenten synnerligen om bhjertat. Allt detta oaktadt har obenägenheten att binda sig genom en konvention i myntfrågan varit så påtaglig i Kristiania, att höga vederbörande nödgats förändra sin taktik, och i stället för att i Stockholm imponera med Norges bifall till konventionen, hoppas man en dag i Kristiania kunna ljudeligen förkunna, att svenska riksdagen bifallit konventionen om tvångskurs för främmande länders skiljemynt, vare sig af starkt legeract silfver eller af brons, samt om införandet af ett myntsystem grundadt på guld, hvars varaktighet visserligen icke ens frågans ifrigaste förfäktare våga förutsätta.