Dagens Nyheter – 29 mars 1873, sida 1

PES PIRATEN PMS ONT Telegrafen förkunnar att fmyntlagen blifvit slutbehandlad i det danska folkethinget och konventionen till alla delar gillad. Lagförslaget skall nu gå till landsthinget, men der äro de mäktiga penningintressena så inflytelserika, att något tvifvel om bifall icke förefinnes. Om vi äro väl underrättade, har dock denna fråga icke uti folkethinget rönt det allmänna bifall, som man förutsatte och hoppades, och anledningar till folkethingets mindre belåtenhet saknas icke, Frågan är, som lätt inses, af största intresse för Köpenhamnshandeln, vare sig att denna bedrifves med penningar eller varor. Men de olägenheter af de nuvarande myntförhållandena, som genom den nya lagen skulle undanrödjas för Danmarks nordgräns, flyttas och förstoras för invånarne uti Danmarks sydliga landskaper, på gränsen mot Tyskland. Den ruvarande danska riksbanksdalern med alla dess underafdelningar har ett enkelt och lättfattligt räkneförhållande till den preussiska thalern, men den nya räkneenheten krona skulle få det svårfattliga förhållandet af 8 kronor — 9 tyska mark, hvilket uti underafdelningarne gör alla jemnförelser mycket invecklade. Man kan således lätt förstå, att den nya reformen der är mindre välkommen. Under frågans första behandling i folkethinget upplyste telegrafen oss, att man först ville veta hvad Norge beslutade — Sverige har man ansett såsom gifvet dansande efter dansk pipa, det framgår tydligen af alla förhandlingar i ämnet — men Norges sjelfständighet och sjelfkänsla har ingen vågat betvifla. Det var derföre man i folkethinget var särdeles angelägen att blifva förvissad om, att det blef något skandinaviskt myntsystem utaf. . Dessa invändningar togo så allvarsamma dimensioner, att danska finansministern Krieger fann sig nödsakad att å regeringens vägnar afgifva den högtidliga förklaring, att ifall någondera af de tre rikenas nationalrepresentationer vägrade sitt bifall till konventionen, så var denna icke vidare gällande för de tvenne andra rikena. Detta lugnade något, men i alla fall var likgiltigheten för det nya myntsystemet så stor, att uti det hemliga komitmöte, som hölls med folkethinget, ministern Krieger lärer ha gifvit vid handen, att han nödgades betrakta frågan som en kabinettsfrågaX, hvilket i ett land, der det konstitutionella systemet är både erkändt och tillämpadt, betyder detsamma som en hotelse att folkethinget kunde blifva upplöst. Nu lärer det väl i alla fall komma till en brytning mellan den danska ministeren och folkethinget, men om så sker, är det bättre för oppositionens ställning i folkethinget att icke ha lemnat ministeren en sådan ursäkt för upplösningen af thinget. Det mest tilltalande argumentet och med flink fyndighet begagnade, ehuru visst icke i den offentliga diskussionen utsagda, har vid myntfrågans behandling i Danmark varit och är, att detta myntsystem icke är tyskt eller på något sätt passar in med det tyska systemet. Frankrike och Tyskland kunna öfverlägga om materiela frågor och bringa dem till ömsesidigt fördelaktigt slut, men Danmark och Tyskland kunna det icke, och under det kärvänliga skandinaviska småleende, som på senare tiden flera gånger visats, såsom t. ex, genom att upphöja den svenske statschefen till dansk amiral m. m., döljer sig ett frenetiskt tyskhat. De danska statsmän, som skickligt förmå spela på den strängen, kunna sannolikt genomdrifva många i öfrigt orimliga frågor. Att vi här i Sverige, för att tillfredsställa denna danska lidelse, skulle underkasta oss en myntreform, som medför vinst för gäldenären i de korta lånen och förlust för gäldenären i de långa lånen (obligationslånen), återstår att betänka. Huru frågan står i Norge är för oss af allra största intresse, ty dels till följd af danska finansministerns bestämda förklaring, dels ock till följd af sakens natur, är det otänkbart att Sverige skulle afsluta en myntkonvention allena med Danmark, ehuru vissa krafter redan nu arbeta på denna förtviflade åtgärds vidtagande i händelse af norska storthingets afslag. Men lika gerna kan man ifrågasätta en myntkonventions afslutande mellan Köpenhamn och Skåne. Det finnes onekligen inom svenska riksdagen en liflig önskan att i hvarje förekommande fall söka befrämja samfärdseln med brödrariket, men att underkasta oss mycket stora olägenheter utan att ens kunna ega den tillfredeställelsen att full likställighet med Norge blifvit uppnådd, kan icke komma i fråga. Kännedomen om dessa förhållanden har gjort, att de svenska och norska statsråden, som ifrigast arbetat för konventionen, åstad