Dagens Nyheter – 22 mars 1873, sida 1

men under det moster och jag samtalade, försvann räddslan så småningom och det dröjde ej länge förrän vi voro så goda vänner, att han vågade sitta i mitt knä. Nu hade jag tillfälle att betrakta den så mycket fruktade moster Charlotte. Säkerligen hade hon som ung aldrig varit vacker, men hennes drag voro regelbundna, och öfver den höga pannan delade sig ett vackert, bruvgrått hår. Hon var något lång och fet, förde sig Väl och såg hvad man kallar präktig ut. Oaktadt hennes vänlighet ingaf hon mig respekt, men jag försökte vara så ogenerad, som möjligt. En jungfru gläntade i detsamma i dörren och bad att få tala vid borgmästarinnan; moster steg upp, och sedan hon gifvit tjenarinnan några befallningar, sade hon till mig: — Nu, Olivia, skall jag visa dig ditt rum, det ligger på andra sidan, när man kommer ut i tamburen; du kan behöfva vara litet ostörd nu, men det är sant, gossen — hvar skall jag göra af honom under tiden? — Vill du göra mig en verklig tjenst, Olivia lilla, så tag hand om honom ibland; jag har ej det tålamod med honom, gom jag borde ha; hang joller och stoj trötta mig — se bara till att du ej skämmer bort honom med att få gin vilja fram! Hans far håller honom mycket strängt och skulle ej tycka om, i fall han blefve bortskämd. Klockan tu äta vi middag, och då får du göra tant Mathildes bekant MIN FÖRSTA UTFLYKT, 4