Dagens Nyheter – 20 mars 1873, sida 2

Den spelande, som ej utan skicklighet trakterade sitt instrument; valde alltid klagande, vemodsfulla melodier: Hvad var det väl han blåste i afton — hade jag inte hörtdet spelas på fortepiano? — jo, nu vet jag — det var la melancholie af Prume. Vår jungfru hade i brödboden fått veta att virtuosen skulle vara en student, hvilken tillbragte hela dagarne i en greflig familj, der han varinformator, men bodde hemma -hos sin mor, en enkeprostinna, som flyttat i vår närhet. Aldrig hade jag hört honom blåsa så väl. Det var lördagsafton; den fullkomligaste stillhet rådde rundt omkring mig, och det-aflägsna rullandet af en eller annan förbi-ilånde vagn var det enda, som någon gång skingrade tonerna. Jag kände mig så underlig vill mod:; något liknande en aning tillhviskade mig oupphörligt, att en vändpunkt i mitt lif.stod i sarhmanhang med resan till —g. Jag visste ej huru länge jag suttit och drömt, förrän jag öfvörraskades af ett par stora tårar, som runno utför kinderna. Faster Sofi kom in i detsamma. — Kära Olivia, jag. hörde att du var uppe hvarför har du ej lagt dig, det är ju så sent? — Nej, faster, jag kan ändå inte sofva; jag bar så mycket att tänka på. . O, om jag bara visste huru jag skulle göra! Nog tycker jag att jag skulle vilja resa, men jag känner