Dagens Nyheter – 18 mars 1873, sida 1

uteslutande religiös akt i sådan mening, som om frågan gällde det kyrkliga erkännandet, den kyrkliga förbindelsen allensst. Enligt nu gällande åsigter af förhållandet emellan stat och kyrka och med vår tids konstitutionella gamhällsskick får dock saken äfven en rent verldslig eller politisk sida. Historiens dom öfver konungar beror ej längre af kyrkan. Konungen har ej längre sin mart af kyrkan, utan af sitt folk, Äfven det verldsliga samhället såsom sådant är en gudomlig stiftelse. Dess ändamål och konungens förbindelse att dem helighålla, de finnas till och stå qvar utan att behöfva medelst presterligt biträde eller någon kyrklig akt invigas, ja äfven utan någen kropa sågom symbol af den konungsliga högheten. Den akt, under hvilken konungen medelst konungaedens afläggande inför statsrådet iklädde sig sitt höga och ansvarsfulla kall, leddes icke af någon prest, erfordrade ingen kyrklig ståt eller liturgisk apparat; men den edens betydelse såsom både religiös och bindande, och inför och till Gud afgifven, lärer icke derför kunna förnekas. Smörjelsen ville vi icke tala om. Den borde länge gedan räknats till signeri och vidskepelse. Men äfven kröningen i dess hittillsvarande form måste vi således anse otidsenlig och i hvilken form som helst obehöflig. För att numera och hos oss få sin rätta betydelse såsom invigning, icke af ett herredöme med Guds och kyrkans nåde i ursprunglig och katolsk anda, utan af ett konstitutionellt konungadöme i vår tids mening, borde kröningsceremonien åtminstone förändras så, att kronan påsattes ocK regalierna öfverlemnades af kamrarnes tälmän, under det att erkebiskopen och hans issistenter ingenting annat finge med saken stt skaffa, än att utföra de i vanlig mening fyrkligt-liturgiska förrättningarne och med örböner beledsaga den högtidliga akten.