Dagens Nyheter – 15 mars 1873, sida 2

styrgeln i Philines granna morgondrägt på en gång gör en så komisk och så rörande effekt; det är slutligen svartsjukans förut okända glöd, som hon låter uppflamma i hela den styrka som bor inom ett sydländskt bröst. Intressantast är den så fint nyanserade öfvergången från den trilska tattarbytingen, som med fliken af sin kappa gnuggar sömnen ur ögonen, till den ädla gestalt som i sista akten möter oss — från Murillos till Rafaels bild, En effektfull kontrast till Mignon är Philine, den koketta Titania, som i fröken Basiliers person på det fördelaktigaste pregenterar sig. En fransyska skulle visserligen förse rolen med otaliga hvassa uddar, dem vår sångerska något afslipar för att låta en älskvärd godmodighet framskymta såsom grundton; men den förlorar dock hvarken i liflighet eller i fint minauderie. På detta sätt blir äfven Philine en lyckligt hållen karakter, glänsande i sin ytlighet, godsint i sitt lättsinne, intressant i det hela. Fröken B:s sång är vårdad och effektfull, och gärskildt firar hon en triumf i den briljanta Titania-arian, der hennes koloratur, drill, staccato i detta fina utförande (isynnerhet andra gången) var af bästa verkan. Wilhelm egnar sig ypperligt för hr Arnoldson: alla de omvexlande glada, allvarsamme, sentimentala momenterna ger han med vackra och riktiga nyanser, och isynnerhet med den måtta som hos hr A., när han använder den, alltid är af så lycklig effekt. Ensemblerna med Mignon, äfvensom hans soli, särdeles romansen i sista akten, äro utmärkt lyckade partier. Lotario är hos hr Sandström i goda händer: vårdad sång, stämman klingar väl, och derjemte är hr 8. alltid säker i sina roler. Dock kunde rolen behöfva något mera aplomb och kraft, änskönt Lotario är en braten gubbe; i sista akten är han bäst. Hr Arlbergs Lsaertes är ypperlig: sång, spel, mimik, mask förena sig till den mest underhållande typ af en originell humorist, som ingenting har att förlora, föga att vinna, och betraktar lifvet som den roligaste opåracomique. Ehuru rolen icke egentligen är dramatiskt ingripande, förtjenar framställningen dock att beaktas. Hr Olsson ger Fredrik, en incroyable i rococco-stil, en för honom ny genre, men som i det hela särdeles väl lyckas honom, Hans vackra gavott (som öfverallt gjort sensation) skulle emellertid mera uppmärksammasg, om han gåfve den mindre passioneradt än fastmer i tonen af ett fint galanteri. Dessutom är den svenska texten här icke rätt lyckligt underlagd, hvilket något stör deklamationens effekt. Äfven hr Sandstedt uppbär Jarnos korta men ej obetydande rol med ganska god hållning. Hr Hedbergs öfversättning är i det hela ganska lyckad. Balletten förtjenar beröm, och orkestern, hvars parti är ovanligt svårt,inlägger mycken ära med sin vackra exekution, Det lider intet tvifvel att denna fina och eleganta musik i förening med den intressanta libretten skall blifva en af våra mest omtyckta repertoarstycken, åtminstone så länge rolerna befinna sig i så goda hänedr som nu, W, B. Från Stockholms län.