Dagens Nyheter – 14 mars 1873, sida 1

skrek han till, då han tillryggalagt halfva sluttningen på kullen. Några ögonblick stod han stilla med händerna tryckta mot hjertat, Derefter föll han tungt öfver en liten blomsterbuske. : — Stackars gosse! hviskade Mikko och lutade sig öfver den döende. Aldrig mera får du återse Lotkamo! Finngossen hörde dessa ord, och han upplyfte hufvudet. — Aldrig får jag återse mitt hem, sade han. Jag får aldrig mera höra nordanstormen hvina, eller se vågorna fräsa af ilska. Men jag är nöjd ändå. Farväl! Den unge finngossen sjönk tillbaka på rosenbusken och dog. Men öfver hans kropp stormade bönderna fram, icke aktande de kulor, som här och der slogo någon kamrat till marken, och säkert är, att från mångens läppar ljöd denna, än högljudda, än undertryckta förbannelse: — Perkele wietewtä wänäläinen (fan må ta dig, ryss)!