Dagens Nyheter – 14 mars 1873, sida 1

I morgon förekommer i kamrarne en lagstiftningsfråga, hvars innehåll kortast och tillika mest träffande angifves med orden: skall den gifta gqvinnan förblifva sin mans tjenarinna eller hans inför lagen likställda maka? Men i de motioner som väckts, vid en föregående riksdag af hrr Hierta och Hazelius, vid den innevarande af hr Wallden har frågan den mera anspråkslösa lydelsen: bör den gifta qvinnan wundfå rätt att förfoga öfver sin egendom och arbetsförtjenst, eller icke? Lagutskottet har svarat: nej, hon skall det icke. Det är nog af att hon eger söka och erhålla boskilnad, derest hon vill och kan inför domstol leda i bevis att hennes man är en slösare, en. drinkare, en afsigkommen usling. Eljest icke. Lagutskottet har ansett förslaget af så ringa vigt, att det icke egnat mer än halfannan tryckt sida åt dess affärdande. Man kan skrifva halfannan sida väl, man kan skrifva den illa, Lagutskottet har valt den senare metoden. Något mer före-syndaflodiskt, mer osammanhängande, mer banalt än utskottets motivering af sitt afstyrkande å hr Walldns motion skulle det blifva svårt att uppleta i riksdagstrycret. Vi skola icke i någon mån gå i förväg den förkrossande kritik, detta utlåtande sökerligen blir underkastadt i andra kammaron. Nu är det så — hvem vet det icke? — att den gifta qvinnan är omyndig och att mannen såsom hennes målsman kan bortspekulera eller förslösa allt hvad hon ärft eller förvärft. Att tusentals män verkligen göra detta, det känner ock en hvar. Lagutskottet påstår det ligga i sakens natur att mannen skall vara sin hustrus målsman? Hvarför det? tillåta vi oss fråga. Hvadan icke lika så gerna hustrun sin mans? Är hon inom den stora massan, der man och qvinna stå på samma bildningsoch kunskapsgrad, mindre skicklig än han att sköta de gemensamma affärerna? Våra landtmän skola, tro vi, vitsorda att detta icke är förhållandet bland den mindre jordbrukarens klass, som utgör största delen af Sveriges befolkning.