Dagens Nyheter – 13 mars 1873, sida 2

finnarne. Jag får inte se henne merå under kriget, men säg henne, att när det är slut, vill jag som vän komma till hennes her. Dessa ord sade han, och det så Båntt jag vill ärfva saligheten. — Om det varit ljust i skogen, skulle det icke undgått Elka huru snabbt ros och lilja skiftade på TIlmas kinder och hur våldsamt hennes barm höjde och sänkte sig, Nu såg han ingenting. — För mig då fram till Pyhälahti, hviskade den unga flickan och fattade en af Elkås grofva händer. Der kan jag möjligtvis få kunskap om min stackars mor är död ellör ej. — Har ni krafter att gå den långa vägen så fort som det behöfveb? frågade Elka med ett visst deltagande. — Ja, svarade Ilma lågt, äfven om vägen vore en gång till så bösvärlig. — Framåt då, kommenderade kosacken, håll er tätt i mina spår. Här började ånyo en vandring, om hvilken endast den, som sjelf nattetid vandrat i skog och mark, kan göra sig ett ringa begröpp. Den var vida svårare än flykten från hemmöt. Ibland måste de genomvada gyltjiga Skögsbäckar, krypa mellan snår, hvilkas törhen refvo sönder kläder, -ansigte och händer, klättra öfver stenrös och kullblåsta trädstämmar, m. m., och under denna svåra märsch måste de noga tillse att ingen fiende öfverrumplade dem. Men TIlma höll åt modigt,