Dagens Nyheter – 13 mars 1873, sida 2

och fastän de späda händerna blödde häftigt, hördes icke en endå klagan från hennes läppar. Hvad. hon tänkte på, det. behöll hon för sig sjelf. Men vi kunna ändå gissa oss till, att hennes tankar icke alltid voro hos modren, och hos — — — men det tjenar ingenting till att i förväg yppa något om det andra! När dagen inbröt, voro fyktingarne. nere vid Lappajärvi, ungefär halfvägs till Pyhälahti. Nu blef det vida lättare att gå, alldenstund de kunde se framför sig; de ökade också marschen. Men plötsligt stannade Elka och lade ett finger på munnen. TIlma förstod tecknet och hukade gig ned bakom en buske, Derifrån såg hon Elka, smidig som en. orm, krypa framåt ; hon såg honom färdig till språng, och i samma ögonblick som hon såg honom verkställa det, syntes också en annan person springa upp midtemot Elka. Ilma beredde sig nu på att få vara vittne till en ursinnig tvekamp, men hur stor blef icke hennes förvåning, då hon i stället såg dem falla ihvarandras armar, och med en mängd åtbörder, dem hon icke förstod, uttrycka sin glädje. Med höga språng lopp Elka fram till den unga flickan, sow till hälften rest sig upp, och utbrast, under det han slog händerna tillsammans: — Vi ha träffat på de våra! Löjtnant Kotschoffsky har sökt upp dina landsmän! Kom han skall nog föra dig till dem!