Dagens Nyheter – 13 mars 1873, sida 2

och lät mynten försvinna i sin rymliga ficka. Måtte du snart Kommå tillbaka! Elka hickade, tog Tlimå, som var likblök, under årmen öch fortsätte sin väg. När de voro midtför posten lutade sig denne fräri, i afsigt ått förskå i den okändes ansigte, men Elka, som nu insåg att det äfgörande ögonblicket var iäne, knuffade lätt till honom i sidan och utbrast skrattande: — Var nu inte barnslig, far lille. Du är för gammal för att se på Våckrå ankigten! Och innan den gamle posten hann återkomrhå från sin förvåning, voro Elka och hans följeslågerska försvunnå bland buskarne. Den gamle lyssnade en stund med den spändastö uppmärksamhet, men då han icke förnam något buller, intog han ånyo Bin plats och räknåde med allvårsam uppsyn öfver de orhållna penningarne. En halftimme hade gått till ända och ännu stod postkarlen var i såmmå örörligåa ställning. De små mynten höll hän slutna iveästra handen, medån hans högra troget Omfattade geväret. Man skullo tro ätt han sof, så orörlig stöd han, Men plötsligt fick han Nf i sig, ty hans vanda öga hade upptäckt menniskor i närheten; han lyssnade utät skogen, som mörk oeh dyster höjde sig frataför honom, men der rädde en oafbruten tystnad. Det måste således vara inom lägret, som bullret uppstått. Den gamlö hänn icke grubbla deröfver, ty inom kort var han omripgad af en