Dagens Nyheter – 12 mars 1873, sida 2

ud Ög a Ilma, som nu såg hela vidden af sin olycka, störtade fram med hopknäppta händer, men kaptenen stötte henne våldsamt tillbaka och försvann, under det han skrattade hånfullt. Ilma vacklade baklänges; det svartnade för hennes ögon och hon föll ned på sängen. Men länge hade hon icke legat der, förrän en manlig stämma hördes vid det lilla fönstret: — Upp, nu är det tid! Ilma sprang upp och fram till fönstret, der hon möttes af den postande kosackens blickar, i hvilka en djup oro tydligt stod att läsa.