Dagens Nyheter – 11 mars 1873, sida 2

LV OTTIUfTECEUS CUREUUCET JURY: IP IVA engelska maskinisterna gamt den engelska passageraren hr Bell, som voro ombord å Murillo och som, efter det Murillo anhållits i Cadiz, vände tillbaka till England, hafva nu inställt sig inför Greenwichs polisdomstol och der afgifvit förklaringar, hvilka öfverensstämma med hvad de förut skriftligen meddelat de engelska tidningarne. Mest betecknande är andra maskinistens vittnesmål. Han befann sig framåt kl. 11 på aftonen i sin bytt, som var belägen under kommandobryggan, då han hörde bullret öfver sitt hufvud samt ånghvisslan. Han anade, att något måtte vara på färde, och sprang upp; han såg då, att de voro mära att stöta på ett skepp, och strax derefter törnade Murillo på Northfleet midskepps. Han hörde folket på Northfleet skrika öfvergif oss icke, sänd oss edra båtar4! och han ropade till svar Svi skola icke öfvergifva eder! Det kunde nemligen icke falla honom in, att kaptenen på Murillo kunde vara nog omensklig att lemna de mnödställde åt sitt öde. Skeppet, som de rände på, hade lanternor uppe. Han gick ned i maskinen ett par minuter, och då han åter kom upp, märkte han att Murillo ångade vidåre. Kaptenen hörde skriken och ropen, hvilkas betydelse mäste varit honom klar, änskönt han icke förstår engelska språket. Christine Nilssom hade den 27 februari 8in afskedsrecett på kejserliga operan i Petersburg, då hon sjöng Margareta i Faust. De ovationer, som dervid egnades sångerskan, skrifver St Petersburger Zeitung, öfverträffade allt hvad män i den vägen sett. När hon i andra akten inträdde på scenen, mottogs hon med stormande bifällsbetygelser ; i tredje akten, efter juvelsskrins-arian, blefvo dessa än mera stormande, och till henne inkastades ett par präktiga örhängen af smaragder och stora briljanter, flera praktfulla buketter och en stor krans med inskriften: SVivat Margaretba!4 Sångerskan sjöng juvelskrinssarian ånyo, entusiaszmen kände inga gränser mer, och då hon vid tredje aktens slut inropades, öfverböljdes hon bokstafligen af blomsterbuketter. I fjerde akten förnyades ovationerna med fördubblad styrka. Till sångerskan öfverlemnades en adress med tusentals undertecknade namn, i hvilken man beklagade att hon skulle resa. Adressen var instucken i en ring, uti hvilken en stor Spriljant-tår? var infattad. Derpå framlemnades till benne en lagerkrans af guld, som blifvit anskaffad af publiken på galleriet, som med 30—40 kopek repartiserat om den. Allt detta beledsagades af ett regn af buketter, med inskrift på franska: Återkom snart! Efter femte akten fortsattes blomsterkastningen, och till divan lemnades åter en krans med inskriften tDusehenka. En del af publiken gjorde sig nu i ordning att gå, men blomsterkastningen och ropen fortforo och sångerskan framträdde ånyo, fastän mycket trött, sjöng en tysk och en rysk romans. Som orkesterns ledamöter aflägsnat sig, ackompagnerades den första romansen af kapellmästaren Busoni och den andra af fru Nissen-Saloman. Slutligen bars fru Nilsson af sina beundrare ned i vagnen, och hon eskorterades af kavaljerer till häst till sin bostad i Hötel de France, på hvars särskildt dekorerade trappa en musikkår under fackelbelysning utförde ett par nummer.