Dagens Nyheter – 11 mars 1873, sida 1

ROR genheter ingripande reformförslag. Utskottet torde jemväl böra undanrödja alla tvifvel, huruvida det är klokt af tre fåtaliga nationer, tillsammans 7!2 millioner menniskor, att upprätta ett nytt myntsystem? I ett afseende äro vi fullt förvissade om att våra läsare dela vår åsigt: den nemligen att regeringen icke bort afsluta någon konvention med Norge ochDanmark förrän den i första rummet inhemtat riksdagens mening och gillande af grunderna till ett nytt myntsystem. Såsom sakerna bedrifvits och då man tager i betraktande ställningen i sin helhet, nödgas man med en viss misstro anse detta tilltag af regeringen. Regeringen afelutade visserligen den franska traktaten genom konvention, söta sedermera underställdes fiksdagen, men dervid förekommer den väsentliga olikheter, att Sverige genom den traktaten tillförsäkrades fördelar, som åtminstone numera äro bevisade. Visserligen finnes en myntkonvention mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz, men för den behöfde ingen af alla de fyra ifrågavarande nationerna ändra, hvarken öka eller minska, värdet af sin räkneenhet; öch innehöll hela konventionen således endast reglementariska bestämitielser angående utmyntning m. m. Då regeringen underkänt den internationella myntfrågans betydelse eller åtminstone deråt vill gifva blott de allra smånättaste dimensioner, kan man väl med allt skäl fordra att den fått först behandlas inom landet. Det anspråket torde derföre få anses vara mycket billigt, att den nation, som är den talrikaste, genom sina representanters fria och otvungna bedömande först borde fått yttra sig uti en fråga, som så ingriper uti alla möjliga det dagliga lifvets förhållanden; Sjelf ett sådant regeringsbeslut som det, att, innan svenska representationen blifvit hörd, genom konvention binda sig med Norge och Danmark, har hos mången väckt den tanken, att det varit regeringens afsigt att vinna anhängare -genom att, efter denna åtgärd, förklara sig bunden och löpa fara att blifva komprometterad inför grannländerna, i fall riksdagen ej godkände det framlagda förslaget. Det går icke an, säger man, att kompromettera regeringen gentemot utlandet, och denna beskedliggörare-åsigt väger mycket inom en representation, som är späckad med embetsmän. Vi hoppas dock, att riksdagens majoritet något litet skall tänka äfven på riksdagens anseendu och derföre; ehvad man tänker om sjelfva myntförslaget, förkasta konventionen; såsom innebärande ett alltför farligt prejudikat för ett godtyckligt regeringssätt. .