Dagens Nyheter – 11 mars 1873, sida 1

head gömma henne! ropade han och höjde-den hand, i hvilken medaljongen låg; hafvet skall aldrig ge tillbaka sitt pyte! Jag vill aldrig se henne mera! Med dessa ord kastade han den lilla medaljongen ut i det grunda vattnet. Uralskans bild försvann. Margunoff vände sig om för att gå, men stannade först en stund och mumlade: — I afton vill jag besöka Ilma; hon måste höra mig. Men, afbröt han sig sjelf och for med handen öfver pannan, liksom ville han söka att på detta sätt förjaga de mörka bilder, som föresväfvade honom, Kotschoffsky är mig i vägen. Förbannelse öfver kosacken! Han älskar flickan, och efter hvad jag kan se, så har han framgång! Men nej, jag vill i qväll göra mig af med honom på några timmar. Han måste lyda sin förman! Han måste lyda mig! Då han med halflåg stämma uttalat dessa ord, såg han ännu en gång ut öfver Lappajärvis spegelyta och försvann derpå mellan buskarne och snåren. . En stund efter det Margunoff bortgått rörde sig buskarne ytterst på udden ännu en gång, och Kotschoffsky trädde fram. — Dit ut kastade han porträttet, hviskade han och steg ned i vattnet. Skulle det vare omöjligt att hitta det? Dö 1 Lika noga som hade aupphemta en mill soc varit fråga om att vn från sjöbottnen, lika noga