Dagens Nyheter – 10 mars 1873, sida 1

innanoch. utanför förhuggingen lågo högar af lik, döende och döda om Hvarandra. Den som stod sig längst var Lång-Jan. Den ene efter den andre af hans vänner föll, men hän stod det oaktadt gvar på sin post och svingade den väldiga klubban med oförminskad styrka. — Sluta striden, skrek Margunoff, och du skall få behålla lifvet! — En finne tar ej lifvet som en gåfva af en ryss, svarade Lång Jan och måttade ett slag åt Margunoff, men denne vek undan och en jägare vid hans sida träffades i stället oeh sjönk med krossad hufvudskål till marken. I detsamma small ett skott; Lång-Jan vacklade åt sidan, men rätade genast upp sig och höjde ånyo klubban öfver Kotschoffsky. Den unge kosacken tycktes förlorad, ty i tränggeln kunde han hvarken komma fram eller tillbaka. Hans blickar sökte Ilma, men nu såg hon icke honom, ty alla sina omsorger slösade hon på modren. Med en väldig ansträngning tvang han de bakom honom stående soldaterna att rygga, och detta var hans lycka; glaget träffade icke honom. Ett annat skott small; kulan snuddade vid Lång-Jans hufvud och träffade fru Herner i pröstet. Den olyckliga uppgaf ett hjertslitande anskri och föll baklänges. Ett annat skri besvarade hennes, det kom från Lång Jån, som också föll, i det hai drog Margunoff, hvilkens värja satt i hans bröst, med sig. Kaptenen