Dagens Nyheter – 8 mars 1873, sida 2

af Lång-Jap, fuktade hon jemt och ständigt den bleka modrens läppar och gaf äfven åt ardra behöfvande i mån af tillgången. Mången tacksam blick, månget välsignande ord, mången varm hamdtryckning belönade den unga flickans uppoffring. Men derpå tänkte icke hon, hon såg endast på behofvet. Under en halftimmes tid hade striden oafbrutet fortgått, och ännu hade icke de reguliera soldaterna vunnit en enda tum af den vall, som försvarades af oöfvade bönder. Men så voro också dessa bönder österbottningar, bröder eller söner till dem, som kämpat under Gustaf III:s fanor, och under det pågående kriget vid Pukkila, Alawo, med flera ställen. Margunoff hade dragit sig tillbaka, likaså Kotschoffsky. — Jag hör inte striden mers, sade den skälfvande fru Herner, och såg sig omkring med rädda blicksr. Ha ryssarne dragit sig tillbaka? — För en stund, ja, inföll Lång-Jan, som blodig och med sönderrifna kläder stod framför qviorogruppen, och lik en forntida kämpe gtöddo sig mot den väldiga klubban. Men länge dröjer det nog inte, förrän vi ha dem öfver oss igen. Nu skall det likväl bli r2ycket bättre att försvara oss, ty dagen har redan inobrutit. Så var det också. Trädens toppar hade börjat ljusna af den blodröda morgonrodnaden, oh mellan trädstammarne herrskade icke skym