Dagens Nyheter – 7 mars 1873, sida 2

-— UU — Så är det, svarade posten med en blinkning och fortfor, i det han förtroligt närmade sig Mikko. Det är inte alls, söm tycka om att Läng-Jan skall styra och ställa; men det blir nog bra, så länge han styr väl. Det är en stursker kaxe, men ef förbåldt stärker karl är det, så mycket är säköert. Mikko tackade för utderrättelsön och gick med fruntimren rakt på förhuggtingen, som i der starka skymning, söm rådde i skogen, tog sig ut alldeles som ön öfantlig fästviögsvall med nedanför utlägda giller. Också Hade frufitimren, som icke kände till lokalev; största möda att leta sig fram, och Hade de ej haft Mikko med sig, skulle de hänga gånger stupat på näsan. Efter ännu en anfopning inkommo flyktingarne gönöti en liten öppning i förhuggningen. Der inne var marken afröjd; icke det minsta hinder fick finnas der. Vid det högljudda sorl, göm mötte de inträdande, stånfade fru Herher och Ilma och blickade sig omkring. Öfverallt hvimlåäde det af beväpnade män, Små karlar, mörka och lifliga i sina rörelser. Et påtagligolikhet röjer sig mellan södra och mellersta Österbottens befolkning och de i norra delen. De två försthöärda trakternds invånare ha vi rödan skildråt; der norra deleas befolkning är storvåxt och blönd, utvisande den äkta horåbon, samt lugn och afmätt i sind Törelsör. När dessa båda folksläg; ty de äro påtagligen