Dagens Nyheter – 7 mars 1873, sida 2

crenne vidt skilda folk, sammanträffa, är det alltid de mörka och uppbrusånde karlarnes skull att misshälligheter uppstå. — Jag känner mig så ängslig till mods, sade fru Herner och betraktade noga de qvinnor och barn, som rörde sig mellan karlgrupperna. Det tyckes mig alldeles som om jag kommit i ett fängelse. — Åh, var lugn, min goda mor, inföll Tlma smeksamt och med fullkomligt luga stämma; vi äro ju hos våra landsmän, och dessutom har ju Mikko lofvat att skydda oss. Kyrkvaktaren hörde Ilmas sista ord, och han rätade stolt upp sin medelmåttiga gestalt, i det han sade: — Ni har inte misstagit er; jag skall förr dö, än se er i olyckan. Fra Herner tryckte Mikkos hand utan svara. Hans ord hade mera än Ilmas lugnat henre, och hon föresatte sig att så mycket som möjligt lägga band på sina känslor. Hon ämnade just tilltala Mikko ånyo, när denne skrek med full hals, i des han gick fram några några steg: — Hvar är Lång-Jan? — Här, brummade en grof stämma från ett af de bortersta hörnen. Hvem är det som vill tala med mig? — Jag, Mikko, kyrkvaktare från Bikkilö. Tunga steg hördes från det håll, hvarifrån den grofva stämman förut förnummits, och i nästa ögonblick stod en ordentlig jätte framför